Serum #1 - 1999

LEDARE #1 MARS 1999

"Köttets poesi",
så har vi kallat intervjun med fakiren Tobias Törnell som publiceras i detta första nummer av SERUM. Köttets poesi är också namnet på två antologier sammanställda av Carl-Michael Edenborg och Mattias Forshage, utgivna på Vertigo Förlag. Det känns som att just köttets poesi är vad som fattas i dagens svenska litteraturklimat. Poesi som inte är metapoesi, poesi (och prosa!) som inte är skriven med andra författare som främsta målgrupp, utan poesi som vandrat till magsäcken och tjocktarmen via hjärnan och hypofysen. Att purgera sig själv, att laxera sin egen samtid.

iodine Jupiter medverkar med fyra dikter i SERUM. Denne man personifierar på något vis vår strävan efter att blanda högt och lågt. Vi gör inte denna tidskrift för litteraturvetare och recensenter, men förhoppningsvis kan även de uppskatta oss. Vår målsättning är att ha ett respektlöst förhållningssätt till litteraturen, till den så kallade litteratureliten och det finrum där kulturen ofta tvingas sitta, istället för att vara ute på gator och torg. Detta gör oss varken till rebeller eller ens särskilt unika, men vi tror att SERUM (tidskriften och kulturföreningen) kan göra en skillnad.

Vi har alla kunnat läsa om hur förlagen i vår ger ut färre debutanter än någonsin. Försäljningssiffrorna dalar, ny poesi säljer erbarmligt dåligt, prosa endast något bättre. Anledningen? Likriktningen och fegheten hos de stora förlagen. Efter att ha blivit refuserad av Bonniers gav Jonas Bergh ut sin roman på lilla GME förlag. Gör det honom till en sämre författare? Allt som vi publicerar i denna tidskrift kommer inte att vara litteratur av högsta klass, kanske blir det en del bottennapp. Men medan de stora elefanternas käkar långsamt maler och idisslar insända manuskript, bara för att i slutändan refusera 98% kan vi under tiden erbjuda en grogrund för nya författare och en chans att synas.

Tomas Ekström, Malmö februari 1999.

*

SARA BLOHMÉ

DU ÄR

Det finns plastkort för dem med medel
springor i ett hjärta
små och ytterst smala
Det finns det som bör vara still
ibland stjäl jag fast man inte får
Det finns citroner på Konsum
fast solen runnit ner
och katten äter snäckor
nermalda till mjöl

Det finns de som vill ha ett barn
saker som är tunga att hantera
mark att kratta fri från löv

det finns linjer som är brutna
cirklar som snurrar i oändligheten, runt, runt, runt

Ord som tröstar, det finns
trösteord som har ihjäl
Det finns de som är syskon
fast det inte alls känns så
Det finns de som säger jag är knäpp
kläder som är varma, rentav allt för heta
Man kan trä runda smultron på ett strå

linjer som aldrig kan bli raka
cirklar som inte vågar gå ihop

De som inte vill
för att de inte törs
mod som ingen kan förstå
Det finns de som skär i bitar
och de som sväljer helt
Det finns de som skär itu och tuggar
men aldrig vågar äta upp
Kärleken,
den kärleken finns den
Det finns mat att koka sönder
ord att springa snabbt förbi

det finns cirklar som går runt, runt
linjer som står still

*

IODINE JUPITER

JUDITH

befriad
från alla spår av tvivel
det dunkla
som söker frälsning

sen du blivit förälskad
i det ödmjuka mörkret
& känt älskvärda pisknedslag
dra ut jagat kött ur den uppviglade jorden
glider du emot mig
i en fjärran, sexuell sömn

full av kraft
blåser din bländvita hals
ur ett avlägset ljus
genom det dovt packade
snötäcket

PURPUR & GULD

utan tvivel
lesbisk frihet

när två gafflar
sticker in sina tungor
mellan varandras
ben




EN MEDELÅLDERS MAN

en medelålders man
gav upp
renhållning & hygien

ställde en blåklocka
på golvet
lät den ringa
tills skiten ramla av

LILLA FLICKAN ZOMBIE

gömd bland skuggorna
tassar du ut över det silverfärgade gräset
för att slå på strålkastarna
och tvinga fram en sanning
i rummet

bitterljuvt knäpper du upp
det månbelysta mörkret
för att blomstra ikapp med det vilda
trädet i gatpojkens kropp

i en oförklarlig dröm
stänger du en mörk dörr
och samlar ihop molnen
för glädjen
i att se dom skringras

förgäves
stannade du kvar i en skugga
som gled bort

©iodine Jupiter

*

PATRIK HÖGBERG


Snapshot #7 (Lucifer): UTSIKT FRÅN EN BERGSTOPP

Sedan Lucifer störtats ned från himlen vandrade han länge omkring på jorden, svart om pannan och med ögonen lågande som uppskurna pulsådror. Till sist slog han sig ner på en kaukasisk bergstopp och beredde sig ett hem, öppet för regn och åska och fläktat av iskalla vindar. Då och då steg han ner till människorna: strök rött över kvinnornas läppar och tömde is och glödkol i männens byxor; drog med naglarna genom befolkningarna; trampade ner palats och kojor. Efter Lucifers kärra, tungt lastad med hat, sköt pest, krig och hungersnöd upp, som ogräs i hjulspåren på en sönderkörd väg.

Om nätterna stirrade han upp mot stjärnorna, medan han uttråkad lyssnade på Prometheus jämranden från bergstoppen bredvid. Sedan reste han sig och sparkade till ett av kranierna som i drivor belamrade hans ungkarlslya. Så gick flera tusen år.

En dag nåddes han av ryktet att Gud stigit ner till jorden i en människas gestalt. Genast ilade han iväg och viskade i Herodes öra. Alla gossebarn födda det året slogs ihjäl. Men en unge kom undan och all flit hade varit förgäves. Flera år senare var Lucifer bättre informerad. Han visste att pojken och Gud inte var riktigt samma person. Visserligen var sonen på ett komplicerat och svårgenomträngligt sätt del av sin far - som på sitt sätt, alla ungar. Men det viktigaste var emellertid klarlagt: att slå ihjäl pojken var inte detsamma som att röja Gud ur vägen.

På sina strövtåg började Lucifer ta avstickare till Palestina och där stryka runt den unge Jesus. Han kände sig på något underligt vis blyg inför den lille. Halvhjärtat viskade han slipprigheter i pojkens öra, stack stenar i hans händer och försökte tubba honom att inte vara så noggrann med sanningen. Men det var på något vis som om Lucifers ord inte riktigt togs på allvar. Med sina himmelsblå ögon såg Jesusbarnet på honom och när Lucifer blev vred vände sig pojken bara om och återtog leken med sina syskon. På vägen hem svor Lucifer och drog med handen genom städerna han passerade, som när man repar bär från en vinbärsbuske.

Uppe på sitt berg hade Lucifer det tråkigare än någonsin. Han kunde knappt ta ett steg utan att snubbla över ett kranium, och när han sov, efter att med möda rensat fri en fjorton gånger tre meter stor liggplats, rasade ständigt travar med ben och knotor ned över honom. Stjärnorna tisslade och tasslade. På bergstoppen bredvid hade Prometheus tystnat sedan Herakles varit och befriat honom. Lucifer kunde omöjligt sova. Fullmånen flinade honom rakt i synen. Till slut stod inte Lucifer ut längre. Gud hade en son. Han hade ärkeänglar. Han hade dombasuner, helgon, moln, lamm och präster. Lucifer hade ingenting - inte ens en fru. Visst fanns det folk som föredrog honom. Då och då köpte han en själ från någon ambitiös vetenskapsman eller liderlig rucklare, men Lucifer visste inte vad han skulle ha dem till. Sedan lång tid tillbaka gjorde han helt enkelt marmelad av dem.

I öknen letade Lucifer upp Jesus, som hunnit växa upp till en stilig ung man och nu låg och sov bredvid en liten lägereld, utmattad av meditation och späkningar. Varligt lyfte Lucifer upp honom, vecklade in honom i sin svarta mantel och hastade på tå tillbaka till Kaukasus.

När Jesus i gryningen vaknade med ena armen slingrad om ett raggigt kadaver satt Lucifer redan i morgontofflorna och betraktade honom bistert med en röd Prince utan filter i mungipan: "Vill du ha käk, så finns det där."
Lucifer gjorde en vårdslös gest med kaffekoppen mot ett litet berg av blodiga djukroppar i vilket också skymtade en och annan människofot.

"Du får det bra här", fortsatte Lucifer och skruvade på sig. "Du kan ta Prometheus berg här intill, om du vill bo mer för dig själv."

Han förskte få ner rösten i registret, dit där den hörde hemma, och spänna ögonen i Jesus, men till sin fasa märkte han hur ögonlocken levde ett eget liv. Snabbt betraktade han bergen bort mot Abchasien.
"Och komma över ibland på te."

En svettdroppe lossnade ur hans ena ögonbryn och plumsade ner i koppen. "Spela lite poker..." Kaffe stänkte ut på morgonrocken. "Få dig en tuting..." Utan att våga se på honom grep Lucifer Jesus med en hand som var sölig av kaffe. Den darrade lätt. Han lyfte upp honom i jämnhöjd med sina egna ögon.

"Se!"

Nedanför dem bredde världen ut sig med fårflockar, förgyllda palats, karavanvägar och seraljer.
"Allt det här blir ditt!"

Lucifer kämpade med rösten. Han lät som en fjolla!

"Och om du tycker det verkar futtigt...ta dig då en titt på det här!"

Lucifer lutade sig ner och matade in en kassett i VHS-bandspelaren. En kavalkad flimrade förbi av triumfbågar, folkvandringar, kröningar, påvar, hillebarder, armador, fältslag, luntlåsgevär, halshuggningar, veneriska sjukdomar, revolutioner, järnvägsbyggen, massvält, listettor, hårmoden, rymduppskjutningar, massagestavar, droger, kravaller, aktiemarknader, seriemördare och ekologiska katastrofer - allt ackompanjerat med svängiga djävulsackord.

"Det här blir ditt också." Han harklade sig. "Och om vi byter kassett..." Lucifer tryckte på ejectknappen och tvingade sig att se på Jesus.

Han studsade. Jesus grimaserade mot honom. Det där uttrycket kring munnen hade han, Lucifer, många gånger noterat hos de enfaldiga människorna, där de satt församlade runt lägereldar, två och två eller flera i grupp, ofta ledsagat av ett löjligt och onaturligt läte, innan han, Lucifer, inskred och återställde ordningen. Förskräckt förde han upp näven och trevade över sitt eget ansikte. Det värkte i hans kinder. Nej! Det kunde inte vara sant! Mot fingertopparna kände han huggtändernas sträva väta.

Bedövad uppfattade Lucifer sin egen röst. Som på grammofon:
"Och om vi byter kassett...", Han log!

"och om vi byter kassett - då - då kommer vi fram till de riktiga godbitarna!" Jesus lade försiktigt handen på Lucifer.

"Jag är ledsen...Men det här är inte riktigt min..."

"Spelar du canasta då?"

Lucifers rodnade så att det brände i ansiktet. Han höll på att dö av skam. Jesus skakade på huvudet.

"Gin rummy? Svarte Petter?"

"Tyvärr. Jag spelar inte kort."

"Basket då? T.P.? - Fotboll, du spelar fotboll!"

"Jag ägnar mig mest åt kontemplation", förklarade Jesus. "Späkningar. Tro hopp och kärlek. Etik och moral. Såna saker."

Lucifer kände hur benen vek sig under honom.

"Stick!"

Jesus tvekade: "Jag kan stanna nån dag, om du vill."

"F-Ö-R-S-V-I-N-N-!"

"Vänta!" skrek Lucifer då Jesus redan kommit en bit nedför klippsidan.

"Jag kan också vara etisk och moralisk!"

Jesus kände hur det svindlade för ögonen. De senaste dagarnas fasta hade inte lämnat kvar mycket av hans kraft i armar och ben, Osäkert famlade han efter ett nytt fäste för ena foten. "Jag ska bli så moralisk att du storknar. Jag ska utbreda etiken över världen med svärd i handen. Tro, hopp och kärlek? Jag ska få folk att tro på allt möjligt, så att de till slut inte vet vad de ska tro. Ingen ska få folk att hoppa mer än mig. Och kärlek. Det är ju min specialitet! Jag ska få folk att knulla som aldrig förr! I slott, parker, kyrkor - på begravningsplatser! Med djur, med barn, med lik, med vassa och strömförande föremål! Med eller utan kläder, i läder, med piska, i handbojor, en, två, tre eller flera..."

Det snurrade för Jesus.

"Snälla, hjälp mig ner härifrån, vi får prata mer sen."

"Skitbra! Jag lämpar av dig i öknen först. Och sen sätter jag igång med detsamma. Så kommer jag tillbaka om några år, när jag har fixat en del saker: skaffat mig ny lya...mycket mysigare än den här - varm och inrökt, med öppen brasa och lite nattklubbsstämning..."

"Jag orkar inte länge till."

"Var lugn. Jag kommer och räddar dig!"

*

KLAS THOMAS


JAN WOLKERS IS ALIVE AND WELL

Just innan jag somnade
såg jag ett lakan falla

Landet som sjunker långt
under havsytan

På en ö sitter Jan Wolkers
och vränger skulpturer
ur sin åldrade kropp

Han fortsätter bända och riva
där orden sinat

Med sin rygg håller han
Nordsjön stången

På fastlandet slingrar
vägarna bort sig i dimman

och fåren sjunker stadigt
i den leriga marken

Jan Wolkers drömmer
om en morgon för länge sen
om pisslukten från tusentals
trångbodda kreatur

Han drömmer om
kvinnan som satte sig
i hans tvättställ
och en kall genever