Välkommen. Djupt nere i Tidskriften Serums arkiv befinner du dig nu. Texter, bilder och annat från 28 tidskriftsnummer och diverse extrautgåvor (i Fakirs skriftserie, bland annat) finns här att läsa och titta på, samt recensioner, kuriosa och en del annat material som hamnade vid sidan av.
SLÄPPFESTEN FÖR SERUM #23/24 hölls på ett torrlagt Bistro i januari 2005. Tomboy arrade aftonen och gav oss tid och utrymme för att presentera det tjocka poesinumret. Bistro var fullsatt och det blev en trevlig kväll. Vi sålde några tidskrifter vars intäkter fattiglapparna Lars och Jonas genast spenderade på folköl i baren.
POESIDAGARNA I MALMÖ i maj 2005 blev lite av ett skämt. Det hade bestämts att Serum skulle hålla nattbaluns i redaktionslokalen på Mäster Henriksgatan. Vi väntade tålmodigt på festivalarrangörer och några gästande poeter som lovat dyka upp för spontanuppläsningar och allmänt häng. Dessa dök aldrig upp. Vi gissar att de hade bättre saker för sig. Redaktionen avslutade istället natten under dinglande lyktor på La Gallias uteservering vid Södervärn. Ett alternativ så gott som något.
Redaktör Svensson gjorde Öland i en blåmetallic Volvo kombi och lyckades mot alla odds sälja ett exmplar av musiknumret till ett semestrande tysk par på bansinmacken i Kastlösa. Språkförbistringen innebar dock att de fortsatte sin semester utan att veta vad de egentligen hade köpt. Redaktör Ekström gjorde 08-området med den äran. Ambitiöst tog han sig an Västra skogens T-banestation, Bergshamra torg i Solna samt Medborgarplatsen. Där fick oförberedda passerande se sig överrumplade av uppläsningar och flygbladsutdelning. Vi var även på plats vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Inte inne på mässan, men väl fritt ambulerande utanför och på väl valda platser i staden. En journalist gjorde en intervju med oss på Andra Långgatan, men någon artikel har vi inte sett röken av. Kanske vi bara drömde alltihop, eller blev vi bestulna på vårt välförtjänta pressutrymme av de stora drakarna inne på mässan…
Serums avskedsnummer kom - till sist! - ut i mitten av april 2006. Så här lät det då:Efter sju år på den svenska tidskriftsscenen tar nu Serum farväl med ett hejdundrande trippelnummer. Sverige blir en litteraturtidskrift fattigare, och Statens Kulturråd kan andas ut för en stund.
När en av tidskriftens käraste illustratörer skulle sända en bild till föreliggande nummer, löd ämnesraden i hennes mail; ”Hur vill ni ha Döden levererad?” Det är en mycket bra fråga, som vi i redaktionen naturligtvis också ställt oss inför detta sista nummer. Hur säger vänner definitivt adjö? Hur avslutas någonting som varit oss så nära och självklart? Ska man lämna scenen med en stor smäll, eller tyst somna in? I sann serumsk anda har vi tagit lite av varje, blandat och gett. Det är sällan ett nummer har gått till tryckeriet, och vi har varit helt på det klara med vad vi ska få tillbaka. Däri har också en stor del av charmen legat, både för oss som redaktörer och – får man hoppas – även för läsaren.
Likt litterära klassiker som Bibeln eller Sveriges rikes lag, lämpar sig detta tjocka nummer alldeles utmärkt som kantstopp i bokhyllan. Men innan dess bör man slå sig ner i vårsolen och njuta av poesi och prosa av Veronica Härkönen, Magnus Ödmark, Therese Ekstrand, Mohamed Omar, José Roberto Torero, med flera, med flera. Naturligtvis bjuds det också på tillbakablickar över åren som gått, och ett fullständigt medverkanderegister för perioden 1999-2006. Vi tar livtag på kulturtidskriftsstödet, och i sista delen av Serums Författarskola bjuds en lektion i att skriva följebrev. Några velocipeder rullar stilla förbi, och den unge Leocádio svarar på frågan varför så många fotbollsspelare är flintskalliga. Maria Lindberg presenterar fotografier från spridda delar av Europa, och Queer As Karin tar ett glas för mycket på gaystället. Serum #26-28 är alltså precis vad man kan förvänta sig; ett spretande busigt knullrufs. Det finns betydligt sämre sätt att ta farväl.
180 sidor Serum är härmed levererad. Döden har anlänt, uppdraget slutfört.
Tidskriften Serum; Tomas Ekström, Lars Palm, Jonas Svensson
Medverkar gör bland andra:
Susanne Adolfsson
Per Alvsten
Johanna Anckarman
Jonas Bergh
Andreas Björsten
Johan Christiansson
Isabell Dahlberg
Megan Dorrell
Therese Ekstrand
Per Engström
Daniel Gahnertz
Annika J. Hagström
Veronica Härkönen
Viktor Johansson
iodine Jupiter
Anna Jörgensdotter
Maria Lindberg
Pontus Lindh
Petra Mölstad
Edith Mörtland
Mohamed Omar
Thomas Rosengren
Johan Sjöholm
Anneli Sundqvist
Jose Roberto Torero
Rhonda Waterfall
180 fullspäckade sidor!
Vårt laxrosa musiknummer. Singelformat fyllt med 68 sköna sidospår.(…) It’s for the magazine only, this one time only and there will be no use of the work in a compilation book or any other release other than this one issue of this magazine this one time. Are we clear? If that’s cool, then ok.
SERUMS STORA POESINUMMER, 23-24
Prolog
Tisdag eftermiddag. Solen skiner in genom fönsterna på Serums favoritkrog LeLe i Malmö. Jag sitter i gott sällskap med redaktör Ekström och tidigare redaktör Åkerfeldt. Några kalla öl som rekvisita. Samtalet böljar mellan kyrkogårdar i Stockholm & patetiska bajskrönikor i Dygnet Runt, mordhot & adekvat storlek på kattlådor, men framför allt pratar vi om tidskriften Serums 5-årsjubileum.
”Kan du inte skriva nåt för hemsidan!?”, undrar redaktörskollega Ekström, på tal om att folk efterlyst fler texter kring själva tidskriften. Varför inte!? Med självförtroendet stärkt av några halvlitrar beger jag mig hemåt längs den obehagligt ljusa Bergsgatan - till fruktformade isbitar, vodka-lemon & ett personligt tillbakablickande.
*
När jag först blev tillfrågad om att bli medredaktör för Serum sommaren 2003 ställde jag mig ytterst tvekande. Feg och kalkylerande, skrämd av ansvar och den utåtriktade verksamhet som det till viss del innebär. Men också smickrad, naturligtvis. Till slut gav jag det en chans, mycket tack vare hyllningsnumret till Sture Dahlström som stod för dörren (#18). Wouldn´t miss it for the world! Ett nummer som skulle visa sig bli Serums största succé - hittills. Folk talar fortfarande med något vattnigt drömskt i blicken om Sturekvällen vi arrangerade i Ordtältet på Malmöfestivalen. Gräset reste sig i givakt i Magistratsparken, Wilmer X stod förstummade på Stortorget - jazz & poesi & häckleri - och ingen såg röken av Björn Ranelid. Jag är stolt över att ha varit delaktig i ett så pulserande litterärt spektakel.
Under de första åren som tidskriften Serum spred sin kompromisslösa syn på litteratur i Malmö besökte jag bara ett fåtal av de arrangemang som tidskriften anordnade. Mitt sociala liv styrdes – och styrs väl fortfarande – av nån slags solitär Bukowskiologi. Men, nevermind, de tillställningar jag bevistade var oförglömliga, och trots mina perifiera vandringar har Serum alltid fungerat som ett välsmort nav mitt i Malmö, en roterande cirkusmanege mitt i staden, där man lyckligt har kunnat rulla runt i sågspånen. Det är precis såna platser vi behöver; rum där muntra revolter föds, rum som erbjuder ett mer tillbakalutat litterärt klimat. Det är inte många som vågar satsa på hästar med höga odds, men med outsiders som Serum tror & hoppas jag att vi kan ge de akademiska favoriterna en rejäl match. Med målfoto om så krävs. Den breda skojstojande massan mot den lilla snörpta styrande klicken. Det är iallafall en av anledningarna till att jag till slut valde att bli en i familjen Serum.
I samma stund som jag skriver detta har man i Dagens Nyheter kunnat läsa Gabriella Håkanssons stora önskan om riktat tidskriftsstöd, endast förunnat dem som publicerar högtravande essäer och djuplodande recensioner. På bekostnad av de mindre tidskrifterna såklart. Det får mig att må illa. Serumkatten fräser, hostar hårbollar och klöser sönder stoppningen på Håkanssons enfärgade kulturfåtölj. Är det något Serum vill, så är det att vara en skrikig motivtapet i skarp kontrast till just dessa tendenser. Det är därför vi väljer att plötsligt släppa en CD-skiva, det är därför vi gör ett serienummer, det är därför vi ger utrymme åt lust & attityd framför nån träig überkultur. Kalla det punk, kalla det avantgarde, kalla det pubertalt bröl, kalla det vafan du vill – jag kallar det för Serum! Och Serum behövs. Om de svenska kulturtidskrifterna är i kris är det knappast för att minimalt tidskriftstöd utgår till tidskrifter som Serum. Parnass hade kapital, och dog. BLM hade kapital, och dog 2 gånger om. Men Serum lever i allra högsta grad.
Nå, det finns en tid för att vara arg, och det finns en tid för att vara snäll. Serum rör sig i båda sfärerna samtidigt. 2004, och här står vi, ursinniga & naivt snälla. Under mitt första år som medredaktör har tidskriften bytt format två gånger, vi har bytt tryckeri, vi har gått över till fyrfärg på omslaget, och vi har skaffat en säkerhetsansvarig med fuktig nos – lovely! Serum ska överraska, och samtidigt vara ytterst opålitlig. Det får aldrig stå still. Avanti, avanti!, som stridsropet löd hos Henry Miller. Eller varför inte som hos en annan av redaktionens favoritpoeter: if it ain’ t bleeding, it ain’t hurtin’!
Just så! Den skamlösa kombinationen av rock’ n roll & litteratur. Serum kan nog fan roffa åt sig ett par år till bredvid stormakterna. Med trogna kamrater i de läsande leden kan vi fortsätta med artisteriet, med akrobatiken, med clownfasonerna. I med -och motgång tillsammans!
*
Epilog
Klockan är mycket. När jag försöker avsluta det här pladdret ligger katten Pippi på rygg på hallgolvet och kråmar sig i kvällssolen. Hon blottar en silkeslen buk och viftar samtidigt med sina sylvassa klor. Precis som tidskriften Serum. Jag har slut på Schweppes men i kylskåpet finns det fläderbärsdryck. Underskatta aldrig alternativen!
Malmö, maj 2004
KRIG OCH FRED, SERUM #22 Pressmeddelande 2004:
Nya numret av Tidskriften Serum (# 22) är en bok; diktsamlingen Krig och fred av Jan Kunicki. Jan skriver om sina barndomsminnen från andra världskrigets Polen - ett högst personligt dokument som kanske aldrig har känts mer angeläget än idag. Fröet till bokens utgivning såddes under arbetet med antologin Poeter mot krig (Yelah förlag, 2003) där några av dikterna publicerades.
Krig och fred ges ut av Tidskriften Serum och vår förlagsetikett Fakir. Tidigare bokutgivningar av Serum och Fakir inkluderar Splitter av Paul Nilsson och mini-romanen Så enkelt i solen av Jonas Bergh (ett slags förspel till och fortsätta vidare bort som nyligen kom ut på W&W) som både gjorde succé, både bland läsare och recensenter. Att vi nu satsar på ”Krig och fred” innebär en satsning på poesin och på en utmärkt poet som verkat i skymundan under många år.
Om författaren:
Jan Kunicki är född den 1 juli 1938 i Viareggio, Toscana, Italien. Hans föräldrahem var internationellt med inflytande från Litauen, Österrike och England. Uppväxt i Poznan, Polen där fadern arbetade som läkare under andra världskriget. Sedan 60- talet är han bosatt i Sverige (Lund) där han är verksam som översättare, poet och filmforskare.
Diktsamlingen Krig och Fred är fragment av barndomsminnen från andra världskrigets Polen. Men det är inte bara minnen från det svarta hotet om död och förödelse som präglar poesin. De små gröna löven, de första spröda blommorna, allt det gröna som spränger sig upp och står emot krigets fasor har också en given plats i dikterna. Det är just i denna kontrast som den starkt humanistiska visionen i Kunickis poesi rör sig. Det är ett vittnesmål från en inte avlägsen tid då kriget härjade här i Europa (och sådana vittnesmål känns angelägna), men framför allt handlar det om livets, om människors såväl som träd och växters resistens och överlevnad i mörka tider.
Detta är Kunickis andra diktsamling. Den första, Det är enkelt att leva, utkom 1977 på Bo Cavefors förlag. Han har bl.a. översatt/tolkat Jan Kott, Shakespeare var samtida (Natur och kultur 1966, 2 upplagor), Ho Shi Min, Dagbok från Fängelset (Fib´s lyrikklubb 1970, 2 upplagor) Adam Wazyk, Bilderna återkommer, dikter (Bo Cavefors Förlag 1977) och Tadeusz Rozewicz, Och så vidare (Fib´s lyrikklubb). Kunicki har översatt flera teaterpjäser, bl.a. Witold Gombrowicz Operett. Han är också medöversättare till Gombrowicz roman Ferdydurke (med Bengt Erik Hedin och Jan Stolpe, Albert Bonniers Förlag). Kunicki skrev också essäer för Kvällsposten i slutet av 60 och början av 70-talet.
År 2004 firade vi femårsjubileum. Ett väldigt glatt omslag blev det, och Mårten Melins ledare gick så här:
Färgstarkt! Med Serums serienummer passade vi på att byta format till klassiskt serietidningsomfång. Staffan Melin levererade en omslagsbild som genererade skrattsalvor hörbara hela vägen upp till Stockholm. Innanför pärmarna sökte vi oss tillbaka till ett upplägg à la Fantomenklubben och Svenska Mad. Eller nåt sånt. Trots en unik samlarbild på Gert-Jonnys, trots underbara Tuggtuggmannen, trots Fåga Fröken Hexa-spalten, och trots en uppsjö duktiga och etablerade serietecknare – numret blev aldrig den ordentliga succé det förtjänade. Kanske var en stor del av publiken inte redo för en litteraturtidskrift som gav serier spelrum. Synd för dem! För i detta nummer kunde man ta dela av: 
Och plötsligt, som ett blixtnedslag, ett vulkanutbrott - föreställningen började. Mårten välkomnade den storögda massan, Tomas häcklade Björn Ranelid och de dundrande skratten var det slutgiltiga beviset på att publiken var vår, och - inte minst - Stures. Anna läste ett fantastiskt utdrag ur "Kärlekens burleska anatomi" och sedan var det dags för Paul Nilsson att läsa. Han passade också på att ge sig själv kritik, via Överförmyndarmyndigheten. 
Skyddade av Stures fans och vackra skäggmasker fortsatte vi med föreställningen: Lars Palm svingade sig upp på scenen med sitt magnifika (äkta) skägg och läste hyllningar till både Sture och Anna-Stina. Ingen, absolut ingen kunde efter detta ha varit beredd på Klittoria Dicksons blottarakt. Oförberedda besökare chockades svårt och fick fraktas bort från området. Efter Jacob Härnqvists storartade Stureprosa fanns det bara en sak kvar på programmet, och tur var väl det: både arrangörerna och publiken var helt förbi av trötthet efter denna hejdlösa vansinneskavalkad.
Nej, vi låg inte på latsidan det här året, det gjorde vi inte. Självklart måste vi ju också nämna här att vi arrangerade en uppläsning på Bommens salonger i Göteborg tillsammans med bokhandeln obra, var medarrangör för presentationen av antologin Poeter mot krig på Malmöfestivalen, och så flyttade vi in i nya redaktionslokaler på Mäster Henriksgatan i Malmö, med hund i fönstret och allt. Och inte minst fick vi tillökning i Serumfamiljen; Jonas Svensson hoppade ombord på skutan, medan Anna Jörgensdotter lämnade Skåne och istället blev Serums norrlandsredaktör. Ett dubbelnummer och två enkla hann vi med, och om vi får säga det själva så var vi bättre än någonsin - det verkade våra läsare tycka också. Det dubbla numret, #23/24, som hade ett visst politiskt tema (men på serumskt vis, förstås) pryddes av vackra illustrationer gjorda av legenden Gunnar Lundkvist, texterna var arga, innerliga och svängde som aldrig förr. Hyllningen till Sture Dahlström blev en hejdundrande succé, slutsåld på nolltid, en samlarraritet. Till årets sista nummer lyxade vi till det och tryckte omslaget i färg, minsann. En vacker bilbild som Maria Lindberg tagit på en Malmögata. Lustigt var att någon läsare klagade på att Serum nu såg ut som en Biltemakatalog! Vi kontrade med att utlova Haléns-postorder-design till kommande årgång. Somliga blir då aldrig nöjda!
Nummer 15 kom ut hösten 2002, och var en CD-skiva; en del tyckte vi var lite jobbiga som inte ville bliva vid vår läst, men de allra flesta tyckte nog det var ett spännande projekt. Lite dyrt var det dock att pressa upp en skiva, så omslaget blev väl inte så maffigt som det borde ha varit.
Medverkande på skivan:
Som en extra utgåva, Serum 12.5 , gav vi ut Paul Nilssons enastående långdikt Splitter i bokform, dessutom i en tvåspråkig utgåva med en spansk tolking av Rubén Aguillera.
Tidskriften Serums elfte nummer var en bok, Jonas Berghs kortroman (eller berättelse, kort och gott, som det står på boken), Så enkelt i solen. Den sålde slut på nolltid men delar av berättelsen dök senare upp i Jonas storförlagsdebut, Och fortsätta vidare bort, som kom ut påW&W 2004.
NUMMER ETT OCH RELEASEFEST
Och vi hade hela två (2) prenumeranter att skicka ut det till! Releasefesten på Panora i Malmö blev dock en hejdundrande succé med en proppfull lokal och kö långt ut på gatan. Anna Jörgensdotter, Ars Ultima och iodine Jupiter framträdde. Mumiepulver utlottades, rökelse brann, Palle var dj och konstgruppen "ha" presenterade "Meet my meat". En minnesvärd afton!
ORANGE HÖST
Releaseparty blev det igen på Panora, ett välbesökt och uppskattat evenemang där Maria Lindberg och Hans-Olov Andersson läste texter medan Patrik Högberg framförde skandalösa visor och Lars Domino showade och drack Gammeldansk. I biosalongen visades konstfilm och installationen "1: sammelsurium". Melin och Ekström var dj:s.
Omslagsbilden föreställer för övrigt en bowlingbana. Släppefest blev det även denna gången, i Röda Rummet på Malmö stadsbibliotek.
SERUM #2. Maj 1999. Medverkade gjorde Kajsa Grytt, Elvis Presley, Arne Zaring, Anna Jörgensdotter, Tomas Åkerfeldt, Jens Christensen, med flera.KAJSA GRYTT
Sångtexter
INGEN SOM VET
gatan brun hans steg lätt
radion sa han hade 12 rätt
lyfter sitt öga mot ett ljus
där hon just tar av sig sin blus
hon står och ser på sig själv hon njöt
på teven var det nån som sköt
i en affär slår klockan fem
nån i klänning är på väg hem
tre bilar åker förbi
när nån liftar för att bli fri
går rakt emot ett berg
snart ska himlen ändra färg
Ingen som vet
och ingen som känt
vad det är vad det är som egentligen hänt
Han visste inte vad han fick
så hon reste sig och gick
ur hans mun kom det ut
sånt som bara kan ta slut
det var som om inte en enda hand
nånsin hade hittat fram
två blommor ligger i kors
en sitter där och pillar loss
skorpan på ett sår som just läkt
naken går hon ut helt fräckt
två nunnor cyklar förbi de tänker
är hon förtrollad som vi
Ingen som vet
och ingen som känt
vad det är
vad det är som egentligen hänt
ENSAM VET
Ensam vet precis vad hon söker,
finner hon längtar hon ut
lämnar hon sjunger de alltid om sveket,
samma röster som säger till kärleken, livet är slut.
Det var kväll då,
radion i köket var på
de hade somnat, barnet och han,
jag satt och skrev i en vrå
plötsligt en röst som var raspig och dov
tre gånger sa den mitt namn
sen var det stilla i rummet igen
men tryggheten försvann
Vad har du glömt? Vad har du lämnat?
Vad har du vänt dig ifrån
Vem är den mannen som fått dig att låsa din dörr
nu måste du gå
Jag kan inte lämna
hans tickande lilla själ,
Han sa, -Den kan du hämta sen
Kärleken den som är större än
världen har funnits här
han sa, -Den
kommer aldrig igen
Jag packade en enkel väska av tyg
ha sa, -akta dig, skynda dig nu
Jag klädde mig i de mörkaste kläder
sen gick jag min väg i smyg
Ett skratt skrek, det ekade, nu har du lämnat
det finns ingen annan väg
innan solen gått oppär du långt långt borta
glömd i den skyldiges värld
Då ryckte jag kåpan av skuggan
fann där den tommaste luft
fladdrande oro som bränner bort tron på att
kärlek är tillit och lugn
tung sjönk jag ner
och allting föll ut
kom aldrig igen
lämna mig nu
När jag kom hem
mitt barn och min kärlek sov
kanske de ingenting vet
kanske, tack och lov
Jag la min näsa vid kärlekens hals
skuggan och världen försvann
barnet snusade alldeles tyst
med huvudet mot min hand
Ensam vet precis vad hon söker
finner hon längtar hon ut
lämnar hon, sjunger de alltid om sveket
samma röster som säger till kärleken
livet är slut
FALLEN I GRAVEN
det finns ingen svartare jord
än den där någon vilar för tidigt fälld
på knä med en mun utan jord
i skydd av mörkret är jag hos dig ikväll
Allt gick så fort
när du fyllde hela mitt inre med bläck
du nämnde ett namn
och jag blev sjuk av skräck
Hur jag än ångrar
vad än jag ber
är jag fallen i graven med dig
Hur jag än straffas
kan ingen ta bort
kniven jag satte i dig, i oss
Tung föll du döende ner
hennes namn i jorden finns kvar
minnet utav mig
det som fanns var det jag skar
allt gick så fort
när det svartnade där i din säng
du hade så rätt
när du sa det kommer aldrig igen
Hur jag än ångrar…
Det finns ingen bot för mig
som med tre hugg dödade dig
du lämnade mig med en annans doft
en annans bild, en annans kyss i din kropp
Här vid din grav
äter jag jord
imorgon så tar de mig
för mord
Hur jag än ångrar..
HANS ÖRA
När du vänder dig bort
och tar med dig det du skrev
när du steker upp mitt hjärta
och doppar det i salt
och inte ens lämnar ett brev
Jag har lärt mig vad jag ska göra
jag ska lägga nånting i hans öra
och sen drar jag mitt finger ner
längs hans ryggrad
och säger det
När du hör det då
ja jag vet att då
har du inget val
då kommer du tillbaks
och lägger dig ner
du ser bilder och
drömmer drömmar om
allt vi gjort
och när du vaknar ber du om mer
Jag har lärt mig vad jag ska göra
jag ska lägga nånting i ditt öra
och sen drar jag mitt finger ner
längs din ryggrad
och säger det
ANNA JÖRGENSDOTTER
BLI VIG NU
nå hela världen
res dig, ropa:
Här!
Här är gräset grönast
hur vig måste jag då bli?
Fråga inte
Träna handen
tills den räcker ända fram
*
Tala njutorden
Ljug att himlen är röd och att solen lyser om natten
Jag behöver veta att det här fortsätter även när ljuset är släckt
Behöver veta att jag inte slutar finnas bara för att du blundar
Tala njutorden
Ljug att marken är rullband och havet en matta
Jag vill kunna gå till dig från överallt
Det ska aldrig vara för långt
Tala njutorden
Ljug att vi är eviga och att du älskar mina katter att du aldrig
någonsin kommer att titta på en annan kvinnas bröst att jag
finns i ditt huvud som en speldosa med alla dina favoritlåtar
Jag behöver karuseller hela dagarna och du ska inte spy utan
skratta lika högt som jag
Så
Tala njutorden
Ljug att vi aldrig tar slut
DEN NYASTE STYRKAN
Det behövs en annan slags kraft här
Det räcker inte med hårspray
I sånger om vindar och träd kan man få vissa ledtrådar
Jag har gjort viktiga saker med mina ben, visst,
men det behövs ett annat slags mod
en annan slags blick
för att inte tala om händerna
jag tror att händer måste se mer de också
I passion och små revolutioner kan man få ett smakprov
för det är nämligen så
Det behövs en annan slags djupare glädje
Den behöver inte sjunga eller skåla med alla
Det behövs ganska lite
Att se den man älskar och se
att man faktiskt älskar
att man vågar röra
så nära en annan
Det är inte bara häftigt
Det är mycket mer
men vi blir blyga och förminskar
inte bara händerna utan orden
som vill svinga lianmeningar
rakt in i
Det behövs en annan slags blick
som ser sådär obehindrat
och struntar i om molnen står i vägen
och se att den man älskar faktiskt står där
att den man älskar finns
och där, i närheten
kanske vinkar, ropar: Kom!
Att hålla kvar den där handen
och gå ännu lite närmare
och lukta på hur mycket som helst
Det sägs att det finns gränser
inte vet jag
man ska hålla sig på kanter
och jämra sig litegrann ibland
för att inte verka för obehindrad
Jag förstår inte faran
men tystnar ändå när jag sjunger
med min freestyle
Det finns väl värre problem
Finns alltid de som har det värre
Är det kanske därför man inte bör fnissa
och vifta sig offentligt
Som en skymf mot de stumma och lama
Som ett hån med de sorgsna
Nej, det behövs en helt ny slags riktning nu
Vi kan ju vara varma
Att se den vi håller av
att vi för hålla om
och att den vi älskar
faktiskt står där
DÄR!
i verkligheten och vinkar, ropar: Kom!
och verkligheten, tänker vi förlamat,
är den verkligen vår
och får man gå så nära
och får man titta djupt rakt in
Är det inte att gå för långt
och det ropar, det ropar: Kom!
kanske en slags väg emellan
en slags väntan på nåt
kanske finns människor i vägen
en rädsla som bits och ropar annat
och det behövs ett längre slags mod
som håller och inte tar slut
och alltid ropar högre:
Vänd inte ryggen åt, nu
Det går ju att långsamt vrida sig åt nya håll
se att det växer något någonstans hela tiden
Små rörelser av tillskott förgrening och oundviklig sol
och knottrorna på huden
är inte av köld alltid
oftast inte alls otäckt
att gripas
säga nejtack till skrattochgråtcensuren
säga: nej du, här klipper jag inte bort
och gör mig mer hanterbar
vem ska då hantera mig rätt
om jag klipper bort det som märks
och gör mig till mig
och den jag älskar till den jag älskar
säga: nej du, aldrig i det här livet
att jag vänder ryggen till
inte vinkar tillbaka ,
Ropa: Jag kommer!
och går igenom
Det behövs en annan slags kraft här
jag vet inte riktigt hur den ser ut
men den känns i magen ibland
en knytnäve som vill ut och öppna sig
ta tag i
ta emot och inte leta ihärdigt utan bara gripa
Inte vilja somna om varje morgon
när det känns som om det alltid är för tidigt
eller alldeles för sent
så är det faktiskt på tiden
och nästan oförskämt rätt
att bara svinga sig ut
med sina sjumilaord
och hitta i magen en mycket starkare glädje
än igår
än i förrgår
att det känns som om man bygger något
fast man vet inte vad
men det ska bli kul att se vad det blir
och se den man älskar
att man faktiskt törs älska
Det behövs ingen otålighet
Allting finns redan
och inte gränserna, tiden
och rädslan för rädslan
för skräcken för att den du älskar
ska vända sig bort
bli en rygg
sluta vinka
Du får ropa: Kom!, till dig själv den dagen
och se att dagen följer med dig
om du vill
TILL SIST
Tillslut ska jag sluta vara skylt med min kropp
som visar mitt späda gör reklam för helst benigt deprimerat
Tillslut ska jag börja vara rörelser oavsett paketering: dallrande, fast
Då ska jag sjunga mitt storslagna skräcklöst
inte vissna vid krav på ett matchande omslag
en tystare hantering av mitt gömda
Då är jag inte gömd mer
utan framme och ute
med kupade händer
en trädgård
en hammock
en gungande lust
Tillslut ska jag börja
*
JENS CHRISTENSEN
MONA
När vi stigit på pendeltåget kräks hon. Hon gör det när hon dricker körsbärsvin säger hon. Jag sitter och håller om henne, försiktigt. Folk tittar, det är klart att de gör.
När vi kommer till Centralen mår hon lite bättre. Så pass mycket att hon har slutat spy. Men hon vill inte kyssa mig.
- Min andedräkt är inget vidare, säger hon.
- Det skiter jag i, säger jag.
Kärleken måste förseglas, jag måste pressa på, skrämma.
På HG5 är det fest. Inträdet är säkert löjligt lågt, jag kommer inte ihåg. Nedför spiraltrappan, vi köper öl i flaska och sätter oss på golvet. Staffan är där, han har varit med hela tiden. Anna och Martin också, de blir ihop senare den här kvällen. När vi var hemma på Claras Gränd och förfestade och Mona och jag hånglade i soffan skrattade Staffan och sa något om det manliga beteendet, han visste inte att Linnea och jag gjort slut två veckor tidigare.
Jag undrar om han tror på mig när jag säger det.
Det är mycket på programmet, film, eldslukare, trumslagare, schlagersångare. Vi sitter kvar på golvet i stora rummet, det är trångt i kväll. Jag vill ha Mona nära, så det gör ingenting. Eldslukaren ser helt påtänd ut. Han snubblar omkring när han gör sina eldkonster, Mona sitter i min famn, närmast galningen. När han sprutar eld tror jag hela tiden att något eller någon ska fatta eld, men han är duktig, vet precis hur långt han kan gå. Bara en liten eldgnista lösgör sig, hamnar på Monas stay-ups. För ett ögonblick brinner hon, innan hon eller jag sätter fingret på glöden. Det blir inget hål.
Vi är inte så gamla, vi röker starka cigaretter, Camel och Gitanes. Jag röker utan filter, Mona med. På varje cigarettfilter gör hon ett kryss med nageln, på änden, som också är alldeles röd av hennes läppstift. Vissa bilder minns man så tydligt.
Jag minns också de där naglarna i min nacke. Hur ont det gjorde, att det faktiskt satt en sårskorpa kvar i två veckor.
- Vad tror du Linnea skulle tycka om det här, säger hon lite retfullt.
Mona, Mona, vad Linnea tycker spelar ingen roll. Hon är inte här, hon går på folkhögskola långt härifrån, hon krossade mitt hjärta, du är min enda chans, jag måste fånga dig, binda dig till mig.
Vi går in i ett annat rum, slår oss ner med nyköpt öl och tittar på en dålig film på laserdisc. Folk skriker och skränar, Mona också. Hon ser glad ut, lycklig. Det är underbart. Vi stannar hela natten, tar sjutåget hem.
Hon vill inte knulla. Kanske har hon aldrig legat med nån, jag frågar inte. Men bada med henne får jag, kupa mina händer kring hennes bröst, de passar precis.
Vi sover en stund, sedan ger hon sig iväg. Kanske låter jag henne gå utan protester, följer henne en bit på vägen. En sista gång kysser hon mig.
Hon ska snart fylla sjutton.
Sedan går det fyra veckor.
-----
Vi ligger på Monas säng och lyssnar på musik. Hon röker, det gör inte jag. Vi har tittat på video. Hon berättar om sin pojkvän, de blev ihop för några veckor sen. Jag kan inte komma ihåg vad jag tänkte, bara att jag sover hos henne den där natten, tätt, tätt intill.
Jag tar morgontåget hem, innan Mona går upp.
TOMAS ÅKERFELDT
KUNDEN PÅ NOLLKROG
Företagsnamn skiner sida vid sida ikapp om uppmärksamheten. Som i tofflor hasar Kunden över nollgradigt underlag, genom citydimman där snart fredagshungriga kommer att flockas som flugor, runt utbudet av mat, dryck, kontakter och andra nöjen. Kundens arbetsgivare har släppt honom för ännu en helg och han avlägsnar sig sakta från pockande aktiviteter och cross-overkök. Han kan vägen mycket väl.
Efter att ha ringt veckans sista samtal, och talat erbjudanden för en kund som inget ville ha, fyllde han noggrant i redovisningen. Han lade ifrån sig pennan och släckte belysningen i avdelning T. Kunden kom ut i snöblandat regn där vanmäktigt forcerade förare, med magnifika manövrer stred om rätt plats i rätt fil. En isvattenkaskad sköljde strax hans ben, bilen fortsatte mot varmgarageparkering, samarin och kvällstoalett.
Det var många timmar sen Kundens lunch med Felix, trehundraåttio gram, och ett glas mjölk. Ljusrören lyser ut pub- och restaurangnamn, menyerna belyses i fönstren. Och borden lyser vita av dukarna, upplysta av lamporna i taken. Spotlights hänger riktade mot gatan, lyser upp den förbipasserande Kunden. Han motstår enkelt lockropen, fortsätter längs rusningen ur centrumkärnan. Kunden låter bussarna pusta förbi. Det är inte dags riktigt än att visa fram kortet och transporteras hem.
När han stannar till och håller klockan mot gatljuset, bromsar två taxibilar in. Kunden betraktar först den ena, sen den andra, noterar tiden och går vidare. Det blir längre mellan de upplysta fönstren, tätare mellan fordonen som stockas i de passager som leder ut. En bilist har tröttnat och vrider sig ur kön, upp på trottoaren och rycker framåt tills upptäckten av Kunden tvingar honom tillbaka i ledet.
Med allt raskare steg viker Kunden runt hörnet vid en second-handbutik som byggs om till Seven-Eleven. Ett femtiotal meter in på den nya gatan stannar han upp och sneglar in genom fönstret. Bordet är ledigt. Kunden släpper in sig själv på Nollkrog.
En man sitter närmast toaletten och dricker öl. Kunden slår sig ned vid sitt bord. Han undviker att se åt ölmannens håll med risk att dras in i en konversation. Röster hörs svagt från köket. Kunden väntar i fem minuter, varken mer eller mindre.
- Hallå, säger Kunden ut i rummet när tiden har gått. Milt, på försök. Ölmannen ser upp från sin tidning och mot glaset som är tomt.
- Hallå, väser han mot köket.
Till ljudet från en demonstrerande spelautomat tassar Kunden mot köksdörren.
- En stor stark, ropar ölmannen.
- Håll käften, svarar en röst.
- En pytt i panna tack, säger Kunden, vänligt men bestämt. Han sätter sig och ser ut mot gatan där bilarnas fönster sakta frostar igen. Ett par går gatan fram, kvinnan bär en pizzakartong.
Kunden gräver upp en femtiolapp ur byxfickan och lägger den på bordet, efter att ha torkat bort en fläck med tröjärmen. Han lutar sig tillbaka. Ovanför den minimala bardisken hänger nya ljusskyltar från Spendrups. Julgransglitter har spikats upp längs väggarna. Ölmannen muttrar över sin tidning, samtidigt som han ömsom snurrar glaset, ömsom lyfter och sänker det med små knackningar som följd. Kunden koncentrerar sig på sin kurrande mage.
Tallriken släpps ned från låg höjd, femtiolappen rycks bort.
- Tack, säger Kunden åt den rykande maten. En extra räfflad rödbetsskiva jämfört med förra gången, noterar han. Kunden hämtar bestick och servett från bardisken. Ölmannen får sitt glas fyllt och skvimpande ställt på bordet.
- Allt väl?, säger ölmannen.
Snacka inte, o.k. Servitören tar pengarna som han matar in i spelautomaten. Med munnen bearbetande Felix pyttipanna skänker Kunden de fem tomma träborden en tanke. Bara någon månad tidigare brukade åtminstone fyra eller fem stolar vara ockuperade av gäster. Han tänker att det är rymligare nu, luftigare och att även de sista alkisarna verkar vara på väg att överge skeppet. Dock känner han en lätt oro, hoppas att ägarna även framöver finner det lönt att driva stället, att en konkurs inte är under planering.
När tallriken är tom, sånär som på halva rödbetsransonen, slår det honom. Mjölken, han har glömt mjölken. Kunden överväger en kompletterande beställning men känner att det på något sätt är för sent. Mjölk får han dricka en annan gång. Klockan visar Kunden att det är dags att röra på sig.
- God kväll, säger Kunden innan han låter dörren slå igen och går gatan bort från Nollkrog. Servitören matar automaten med en hundralapp. Ölmannen slår igen tidningen, vänder på den och läser vidare.
VERONIKA KAMINSKI
Hade just rensat upp
i ansiktet
Surrat och böjt in
en del armar
till lagom längd och grovlek
Kamouflerat benens vilda
spretande,
tonat ner leverfläckarnas
kvisthål
Då gav gudarna mig
en mustasch
