Det vi minns mest av allt från detta Serumår är hyllningen till Sture Dahlström på Malmöfestivalen...
VULKANPROSA & ROMERSKA KASTMASKINER
Ordtältet i Magistratsparken var till sprängningsgränsen fullsatt av förväntansfulla Dahlströmfans när Serums redaktörer anlände fem minuter innan utsatt tid för att med dödsföraktande mod svinga sig upp i tältställningarna för att hänga upp vackra Sture-heads och i allmänhet försköna det skelettvita tältet. Jazzmusikerna testade instrumenten, törstiga sprang iväg för att hinna få en mugg öl innan spektaklet började, ljudet testades, mikrofoner sattes på, knappar, muttrar, strömbrytare, kugghjul och komplicerade scenmaskinerier snurrades och bankades och putsades på.
Och plötsligt, som ett blixtnedslag, ett vulkanutbrott - föreställningen började. Mårten välkomnade den storögda massan, Tomas häcklade Björn Ranelid och de dundrande skratten var det slutgiltiga beviset på att publiken var vår, och - inte minst - Stures. Anna läste ett fantastiskt utdrag ur "Kärlekens burleska anatomi" och sedan var det dags för Paul Nilsson att läsa. Han passade också på att ge sig själv kritik, via Överförmyndarmyndigheten. Publiken fotograferades från många håll samtidigt! Vi hotade med att destruera alla mobiltelefoner.
Jonas överfölls av tidskriftsköpare! I mörkret bakom tältet spändes kastmaskinen. En känd malmöfödd författare kidnappades av hemliga medhjälpare och fördes med blixtens hastighet till Magistratsparken.
Jonas Bergh intog kort därefter scenen beväpnad med en fabulös skröna och två iskalla lättöl.
Vulkanprosan drog ner skratt och lämnade publiken i ett tillstånd av svår andnöd och törst. Då smällde vi hela festivalen i huvudet med Liard-Schyman Trio som jazzade likt de demoniska musiker de är.
Långt borta, på Stortorget, stod gubbarna i Wilmer X och försökte förgäves piska upp en lika god stämning.
Samtidigt som jazztrion nådde sitt klimax spändes den charmige författaren vars namn måste förbli hemlighållet fast vid kastmaskinen och fyrades av. Enligt våra precisa beräkningar landade han på dansbandstältet exakt kl 22.31, krossandes detta och sig själv.
Skyddade av Stures fans och vackra skäggmasker fortsatte vi med föreställningen: Lars Palm svingade sig upp på scenen med sitt magnifika (äkta) skägg och läste hyllningar till både Sture och Anna-Stina. Ingen, absolut ingen kunde efter detta ha varit beredd på Klittoria Dicksons blottarakt. Oförberedda besökare chockades svårt och fick fraktas bort från området. Efter Jacob Härnqvists storartade Stureprosa fanns det bara en sak kvar på programmet, och tur var väl det: både arrangörerna och publiken var helt förbi av trötthet efter denna hejdlösa vansinneskavalkad.Skäggtävlingen; Serum stora skäggtävling skulle avgöras och värdig vinnare blev Oscar som bar upp sitt skägg med Sture-isk värdighet och dessutom bullerskrattade som förlagan själv. Priser delades ut, publiken slet i scendekorationerna, lyset släcktes, och med överhängande risk för polisrazzia flydde vi festivalområdet med Stures gillande blick brännande från den djupa natthimlen.
Det var en vulkaniskt bra afton.
Och i övrigt
Nej, vi låg inte på latsidan det här året, det gjorde vi inte. Självklart måste vi ju också nämna här att vi arrangerade en uppläsning på Bommens salonger i Göteborg tillsammans med bokhandeln obra, var medarrangör för presentationen av antologin Poeter mot krig på Malmöfestivalen, och så flyttade vi in i nya redaktionslokaler på Mäster Henriksgatan i Malmö, med hund i fönstret och allt. Och inte minst fick vi tillökning i Serumfamiljen; Jonas Svensson hoppade ombord på skutan, medan Anna Jörgensdotter lämnade Skåne och istället blev Serums norrlandsredaktör. Ett dubbelnummer och två enkla hann vi med, och om vi får säga det själva så var vi bättre än någonsin - det verkade våra läsare tycka också. Det dubbla numret, #23/24, som hade ett visst politiskt tema (men på serumskt vis, förstås) pryddes av vackra illustrationer gjorda av legenden Gunnar Lundkvist, texterna var arga, innerliga och svängde som aldrig förr. Hyllningen till Sture Dahlström blev en hejdundrande succé, slutsåld på nolltid, en samlarraritet. Till årets sista nummer lyxade vi till det och tryckte omslaget i färg, minsann. En vacker bilbild som Maria Lindberg tagit på en Malmögata. Lustigt var att någon läsare klagade på att Serum nu såg ut som en Biltemakatalog! Vi kontrade med att utlova Haléns-postorder-design till kommande årgång. Somliga blir då aldrig nöjda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar