2004 firade vi femårsjubileum, och så här skrev den helt färska redaktören Jonas Svensson på webbsidan:
I manegen med Tidskriften Serum
Prolog
Tisdag eftermiddag. Solen skiner in genom fönsterna på Serums favoritkrog LeLe i Malmö. Jag sitter i gott sällskap med redaktör Ekström och tidigare redaktör Åkerfeldt. Några kalla öl som rekvisita. Samtalet böljar mellan kyrkogårdar i Stockholm & patetiska bajskrönikor i Dygnet Runt, mordhot & adekvat storlek på kattlådor, men framför allt pratar vi om tidskriften Serums 5-årsjubileum.
”Kan du inte skriva nåt för hemsidan!?”, undrar redaktörskollega Ekström, på tal om att folk efterlyst fler texter kring själva tidskriften. Varför inte!? Med självförtroendet stärkt av några halvlitrar beger jag mig hemåt längs den obehagligt ljusa Bergsgatan - till fruktformade isbitar, vodka-lemon & ett personligt tillbakablickande.
*
När jag först blev tillfrågad om att bli medredaktör för Serum sommaren 2003 ställde jag mig ytterst tvekande. Feg och kalkylerande, skrämd av ansvar och den utåtriktade verksamhet som det till viss del innebär. Men också smickrad, naturligtvis. Till slut gav jag det en chans, mycket tack vare hyllningsnumret till Sture Dahlström som stod för dörren (#18). Wouldn´t miss it for the world! Ett nummer som skulle visa sig bli Serums största succé - hittills. Folk talar fortfarande med något vattnigt drömskt i blicken om Sturekvällen vi arrangerade i Ordtältet på Malmöfestivalen. Gräset reste sig i givakt i Magistratsparken, Wilmer X stod förstummade på Stortorget - jazz & poesi & häckleri - och ingen såg röken av Björn Ranelid. Jag är stolt över att ha varit delaktig i ett så pulserande litterärt spektakel.
Under de första åren som tidskriften Serum spred sin kompromisslösa syn på litteratur i Malmö besökte jag bara ett fåtal av de arrangemang som tidskriften anordnade. Mitt sociala liv styrdes – och styrs väl fortfarande – av nån slags solitär Bukowskiologi. Men, nevermind, de tillställningar jag bevistade var oförglömliga, och trots mina perifiera vandringar har Serum alltid fungerat som ett välsmort nav mitt i Malmö, en roterande cirkusmanege mitt i staden, där man lyckligt har kunnat rulla runt i sågspånen. Det är precis såna platser vi behöver; rum där muntra revolter föds, rum som erbjuder ett mer tillbakalutat litterärt klimat. Det är inte många som vågar satsa på hästar med höga odds, men med outsiders som Serum tror & hoppas jag att vi kan ge de akademiska favoriterna en rejäl match. Med målfoto om så krävs. Den breda skojstojande massan mot den lilla snörpta styrande klicken. Det är iallafall en av anledningarna till att jag till slut valde att bli en i familjen Serum.
I samma stund som jag skriver detta har man i Dagens Nyheter kunnat läsa Gabriella Håkanssons stora önskan om riktat tidskriftsstöd, endast förunnat dem som publicerar högtravande essäer och djuplodande recensioner. På bekostnad av de mindre tidskrifterna såklart. Det får mig att må illa. Serumkatten fräser, hostar hårbollar och klöser sönder stoppningen på Håkanssons enfärgade kulturfåtölj. Är det något Serum vill, så är det att vara en skrikig motivtapet i skarp kontrast till just dessa tendenser. Det är därför vi väljer att plötsligt släppa en CD-skiva, det är därför vi gör ett serienummer, det är därför vi ger utrymme åt lust & attityd framför nån träig überkultur. Kalla det punk, kalla det avantgarde, kalla det pubertalt bröl, kalla det vafan du vill – jag kallar det för Serum! Och Serum behövs. Om de svenska kulturtidskrifterna är i kris är det knappast för att minimalt tidskriftstöd utgår till tidskrifter som Serum. Parnass hade kapital, och dog. BLM hade kapital, och dog 2 gånger om. Men Serum lever i allra högsta grad.
Nå, det finns en tid för att vara arg, och det finns en tid för att vara snäll. Serum rör sig i båda sfärerna samtidigt. 2004, och här står vi, ursinniga & naivt snälla. Under mitt första år som medredaktör har tidskriften bytt format två gånger, vi har bytt tryckeri, vi har gått över till fyrfärg på omslaget, och vi har skaffat en säkerhetsansvarig med fuktig nos – lovely! Serum ska överraska, och samtidigt vara ytterst opålitlig. Det får aldrig stå still. Avanti, avanti!, som stridsropet löd hos Henry Miller. Eller varför inte som hos en annan av redaktionens favoritpoeter: if it ain’ t bleeding, it ain’t hurtin’!
Just så! Den skamlösa kombinationen av rock’ n roll & litteratur. Serum kan nog fan roffa åt sig ett par år till bredvid stormakterna. Med trogna kamrater i de läsande leden kan vi fortsätta med artisteriet, med akrobatiken, med clownfasonerna. I med -och motgång tillsammans!
*
Epilog
Klockan är mycket. När jag försöker avsluta det här pladdret ligger katten Pippi på rygg på hallgolvet och kråmar sig i kvällssolen. Hon blottar en silkeslen buk och viftar samtidigt med sina sylvassa klor. Precis som tidskriften Serum. Jag har slut på Schweppes men i kylskåpet finns det fläderbärsdryck. Underskatta aldrig alternativen!
Malmö, maj 2004Jonas Svensson, färsk domptör i Cirkus Serum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar