Serumarkivet

Välkommen

2007-06-17T21:55:00.001+02:00

Välkommen. Djupt nere i Tidskriften Serums arkiv befinner du dig nu. Texter, bilder och annat från 28 tidskriftsnummer och diverse extrautgåvor (i Fakirs skriftserie, bland annat) finns här att läsa och titta på, samt recensioner, kuriosa och en del annat material som hamnade vid sidan av.

Det kan ta lite tid innan allt är framplockat, avdammat och tillgängligt, men ha lite tålamod, och kommentera gärna om det är något du förundras eller förfasas över.

Hälsningar/arkivarien

Medverkandeindex

2007-06-17T21:50:00.001+02:00

Kommer snart...

Fakir Förlag

2007-06-17T21:49:00.001+02:00

Kommer snart...

2005-2006 - Serum år 7 och 8 - kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T20:01:00.000+02:00

Vi tycker själva att vi gav ut riktigt bra nummer den sista tiden, men Serumskutan i övrigt hade dåligt med vind i seglen. Det märktes tydligt i avsaknaden av andra arrangemang. Åtminstone om man jämför med tidigare år. Nåväl, vi satt inte på arslet hela tiden:

SLÄPPFESTEN FÖR SERUM #23/24 hölls på ett torrlagt Bistro i januari 2005. Tomboy arrade aftonen och gav oss tid och utrymme för att presentera det tjocka poesinumret. Bistro var fullsatt och det blev en trevlig kväll. Vi sålde några tidskrifter vars intäkter fattiglapparna Lars och Jonas genast spenderade på folköl i baren.

Kuriosa: poesinumret var det sista nummer som Mårten Melin var redaktör för. Han sade farväl bland annat genom ett väl genomtänkt och poetiskt bidrag till omslagsbilden; de två finstilta orden som kommer ur svanens näbb i nedre högra hörnet…

POESIDAGARNA I MALMÖ i maj 2005 blev lite av ett skämt. Det hade bestämts att Serum skulle hålla nattbaluns i redaktionslokalen på Mäster Henriksgatan. Vi väntade tålmodigt på festivalarrangörer och några gästande poeter som lovat dyka upp för spontanuppläsningar och allmänt häng. Dessa dök aldrig upp. Vi gissar att de hade bättre saker för sig. Redaktionen avslutade istället natten under dinglande lyktor på La Gallias uteservering vid Södervärn. Ett alternativ så gott som något.

MALMÖFESTIVALEN 2005 blev vår sista. Vi knöt an till Serums musiknummer (#25) med den passande titeln "Mord med brandsläckare". Visfjabben Åsa Bällsten bevisade för publiken i Ordtältet varför hon två år senare skulle ta förstaplatsen i trubadur-SM. Bandet Happynewdog spelade och Bröderna Melin gav en synthversion av Scott Walker. Per Alvsten och Mårten Melin rökte Gitanes och tolkade Serge Gainsbourg så det stod härliga till.

SERUM ON THE ROAD var tänkt att bli en rikstäckande poesi-, uppläsnings- och infoturné sommaren 2005. Tyvärr var vår budget en glädjekalkyl och beslutet att lägga ned tidskriften låg som ett mörkt moln över hela planeringsrundan. Men tack vare den obstinata Serumandan och sedvanligt jävlaranamma genomfördes projektet i alla fall. Dock i mindre omfattning och inte med den mediala uppmärksamhet vi hade hoppats på. Vi började i närområdet med avstamp på kinakrogen LeLe i Malmö, och en uppläsning på Gamla torg i Hörby. Sedan tog vi resten av Sverige, stort som smått.

Redaktör Svensson gjorde Öland i en blåmetallic Volvo kombi och lyckades mot alla odds sälja ett exmplar av musiknumret till ett semestrande tysk par på bansinmacken i Kastlösa. Språkförbistringen innebar dock att de fortsatte sin semester utan att veta vad de egentligen hade köpt. Redaktör Ekström gjorde 08-området med den äran. Ambitiöst tog han sig an Västra skogens T-banestation, Bergshamra torg i Solna samt Medborgarplatsen. Där fick oförberedda passerande se sig överrumplade av uppläsningar och flygbladsutdelning. Vi var även på plats vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Inte inne på mässan, men väl fritt ambulerande utanför och på väl valda platser i staden. En journalist gjorde en intervju med oss på Andra Långgatan, men någon artikel har vi inte sett röken av. Kanske vi bara drömde alltihop, eller blev vi bestulna på vårt välförtjänta pressutrymme av de stora drakarna inne på mässan…

Serum #26/27/28 - 2006

2007-06-16T17:36:00.000+02:00

Serums avskedsnummer kom - till sist! - ut i mitten av april 2006. Så här lät det då:

HUR VILL NI HA DÖDEN LEVERERAD?

Efter sju år på den svenska tidskriftsscenen tar nu Serum farväl med ett hejdundrande trippelnummer. Sverige blir en litteraturtidskrift fattigare, och Statens Kulturråd kan andas ut för en stund.

När en av tidskriftens käraste illustratörer skulle sända en bild till föreliggande nummer, löd ämnesraden i hennes mail; ”Hur vill ni ha Döden levererad?” Det är en mycket bra fråga, som vi i redaktionen naturligtvis också ställt oss inför detta sista nummer. Hur säger vänner definitivt adjö? Hur avslutas någonting som varit oss så nära och självklart? Ska man lämna scenen med en stor smäll, eller tyst somna in? I sann serumsk anda har vi tagit lite av varje, blandat och gett. Det är sällan ett nummer har gått till tryckeriet, och vi har varit helt på det klara med vad vi ska få tillbaka. Däri har också en stor del av charmen legat, både för oss som redaktörer och – får man hoppas – även för läsaren.

Likt litterära klassiker som Bibeln eller Sveriges rikes lag, lämpar sig detta tjocka nummer alldeles utmärkt som kantstopp i bokhyllan. Men innan dess bör man slå sig ner i vårsolen och njuta av poesi och prosa av Veronica Härkönen, Magnus Ödmark, Therese Ekstrand, Mohamed Omar, José Roberto Torero, med flera, med flera. Naturligtvis bjuds det också på tillbakablickar över åren som gått, och ett fullständigt medverkanderegister för perioden 1999-2006. Vi tar livtag på kulturtidskriftsstödet, och i sista delen av Serums Författarskola bjuds en lektion i att skriva följebrev. Några velocipeder rullar stilla förbi, och den unge Leocádio svarar på frågan varför så många fotbollsspelare är flintskalliga. Maria Lindberg presenterar fotografier från spridda delar av Europa, och Queer As Karin tar ett glas för mycket på gaystället. Serum #26-28 är alltså precis vad man kan förvänta sig; ett spretande busigt knullrufs. Det finns betydligt sämre sätt att ta farväl.

180 sidor Serum är härmed levererad. Döden har anlänt, uppdraget slutfört.

Tidskriften Serum; Tomas Ekström, Lars Palm, Jonas Svensson

Medverkar gör bland andra:

Susanne Adolfsson
Per Alvsten
Johanna Anckarman
Jonas Bergh
Andreas Björsten
Johan Christiansson
Isabell Dahlberg
Megan Dorrell
Therese Ekstrand
Per Engström
Daniel Gahnertz
Annika J. Hagström
Veronica Härkönen
Viktor Johansson
iodine Jupiter
Anna Jörgensdotter
Maria Lindberg
Pontus Lindh
Petra Mölstad
Edith Mörtland
Mohamed Omar
Thomas Rosengren
Johan Sjöholm
Anneli Sundqvist
Jose Roberto Torero
Rhonda Waterfall

180 fullspäckade sidor!

Serum #25 - 2005

2007-06-16T17:35:00.001+02:00

Vårt laxrosa musiknummer. Singelformat fyllt med 68 sköna sidospår.

Per Alvsten och Mårten Melin tar ett rejält tag om Serge Gainsbourg med tolkningar och översättningar av "Mannen med kålhuvudet".

Patti Smith får en fem sidor tung hyllning och initierad presentation av Tomas Ekström. Samme Ekström har även översatt två texter av Rickie Lee Jones till numret.

Två långa galna låttexter av David Thomas, låtskrivare i Pere Ubu, strömmar plötsligt fram surrealistiskt mellan pärmarna. Njut av monster och röd plåtbuss.

Thomas Lindqvist levererar ett fantastiskt porträtt av Shane MacGowan. Tre korta meningar borde göra alla och envar nyfikna: Klockan är typ tre på eftermiddagen. De är ute i naturen. Shane tittar på en ko...

Jonas Svensson drar i rebellspakarna och ut trillar en hyllning till MC5 och deras liveplatta "Kick Out The Jams". Inkluderar små passningar till personer som Norman Mailer, Dan Turell, William S Burroughs och den alternativa presidentkandidaten Pigasus.

Med utgångspunkt i Los Angeles 1983 kliver Lars Palm in i Suicidal Tendencies värld, och reder ut vem som egentligen avlossade salvorna mot Ronald Reagan, Anwar Sadat, Lennon och påven.

Det är ett generalfel att skriva nostalgiskt om hiphop menar Jakob Simonson. Hiphopen utvecklas utan att stanna upp och putsa sina medaljer. Sedan skriver Simonson nostalgiskt om hiphop, och i synnerhet Native Tounges.

Dessutom serier med Queer As Karin, Lars Palms dikt hardcore (anti-Lundberg) samt ännu en del av Jonas Svenssons Fotboll För Fan.

Sist men inte minst innehåller Serum #25 en handfull unika dikter av Henry Rollins översatta av Lars Palm. Henry Rollins svar på förfrågan om att publicera översättningarna var så skönt hotfullt och kärleksfullt att vi tog med det också:

(…) It’s for the magazine only, this one time only and there will be no use of the work in a compilation book or any other release other than this one issue of this magazine this one time. Are we clear? If that’s cool, then ok.

Det var cool med oss. Vi har (hittills) hållit vårt löfte till Rollins. För säkerhets skull…

Serum #23/24 - 2005

2007-06-16T17:34:00.000+02:00

SERUMS STORA POESINUMMER, 23-24
JANUARI 2005

Medverkande: Mattias Alkberg, Guillermo Baltár,
Charles Bukowski, Daniel Gahnertz, Sasa Gavranovic, Einar Heckscher, Niklas Heed, Martin Johansson, Samanthi Kahn, Jan Kunicki, Bruce Lee, Kristian Lewerth, Rob McLennan, Milena Markovic, Roberto Mascaró, Klas Mathiasson, T. Rasul Murray, Sawako Nakayasu, Tone Skrjanec, Irving Stettner, Per-Eric Söder, Matillda Söderholm & Jonas Svenssons Fotboll För Fan

2004 - Serum år 6 - kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T17:33:00.001+02:00

2004 firade vi femårsjubileum, och så här skrev den helt färska redaktören Jonas Svensson på webbsidan:

I manegen med Tidskriften Serum

Prolog

Tisdag eftermiddag. Solen skiner in genom fönsterna på Serums favoritkrog LeLe i Malmö. Jag sitter i gott sällskap med redaktör Ekström och tidigare redaktör Åkerfeldt. Några kalla öl som rekvisita. Samtalet böljar mellan kyrkogårdar i Stockholm & patetiska bajskrönikor i Dygnet Runt, mordhot & adekvat storlek på kattlådor, men framför allt pratar vi om tidskriften Serums 5-årsjubileum.
”Kan du inte skriva nåt för hemsidan!?”, undrar redaktörskollega Ekström, på tal om att folk efterlyst fler texter kring själva tidskriften. Varför inte!? Med självförtroendet stärkt av några halvlitrar beger jag mig hemåt längs den obehagligt ljusa Bergsgatan - till fruktformade isbitar, vodka-lemon & ett personligt tillbakablickande.

När jag först blev tillfrågad om att bli medredaktör för Serum sommaren 2003 ställde jag mig ytterst tvekande. Feg och kalkylerande, skrämd av ansvar och den utåtriktade verksamhet som det till viss del innebär. Men också smickrad, naturligtvis. Till slut gav jag det en chans, mycket tack vare hyllningsnumret till Sture Dahlström som stod för dörren (#18). Wouldn´t miss it for the world! Ett nummer som skulle visa sig bli Serums största succé - hittills. Folk talar fortfarande med något vattnigt drömskt i blicken om Sturekvällen vi arrangerade i Ordtältet på Malmöfestivalen. Gräset reste sig i givakt i Magistratsparken, Wilmer X stod förstummade på Stortorget - jazz & poesi & häckleri - och ingen såg röken av Björn Ranelid. Jag är stolt över att ha varit delaktig i ett så pulserande litterärt spektakel.
Under de första åren som tidskriften Serum spred sin kompromisslösa syn på litteratur i Malmö besökte jag bara ett fåtal av de arrangemang som tidskriften anordnade. Mitt sociala liv styrdes – och styrs väl fortfarande – av nån slags solitär Bukowskiologi. Men, nevermind, de tillställningar jag bevistade var oförglömliga, och trots mina perifiera vandringar har Serum alltid fungerat som ett välsmort nav mitt i Malmö, en roterande cirkusmanege mitt i staden, där man lyckligt har kunnat rulla runt i sågspånen. Det är precis såna platser vi behöver; rum där muntra revolter föds, rum som erbjuder ett mer tillbakalutat litterärt klimat. Det är inte många som vågar satsa på hästar med höga odds, men med outsiders som Serum tror & hoppas jag att vi kan ge de akademiska favoriterna en rejäl match. Med målfoto om så krävs. Den breda skojstojande massan mot den lilla snörpta styrande klicken. Det är iallafall en av anledningarna till att jag till slut valde att bli en i familjen Serum.

I samma stund som jag skriver detta har man i Dagens Nyheter kunnat läsa Gabriella Håkanssons stora önskan om riktat tidskriftsstöd, endast förunnat dem som publicerar högtravande essäer och djuplodande recensioner. På bekostnad av de mindre tidskrifterna såklart. Det får mig att må illa. Serumkatten fräser, hostar hårbollar och klöser sönder stoppningen på Håkanssons enfärgade kulturfåtölj. Är det något Serum vill, så är det att vara en skrikig motivtapet i skarp kontrast till just dessa tendenser. Det är därför vi väljer att plötsligt släppa en CD-skiva, det är därför vi gör ett serienummer, det är därför vi ger utrymme åt lust & attityd framför nån träig überkultur. Kalla det punk, kalla det avantgarde, kalla det pubertalt bröl, kalla det vafan du vill – jag kallar det för Serum! Och Serum behövs. Om de svenska kulturtidskrifterna är i kris är det knappast för att minimalt tidskriftstöd utgår till tidskrifter som Serum. Parnass hade kapital, och dog. BLM hade kapital, och dog 2 gånger om. Men Serum lever i allra högsta grad.

Nå, det finns en tid för att vara arg, och det finns en tid för att vara snäll. Serum rör sig i båda sfärerna samtidigt. 2004, och här står vi, ursinniga & naivt snälla. Under mitt första år som medredaktör har tidskriften bytt format två gånger, vi har bytt tryckeri, vi har gått över till fyrfärg på omslaget, och vi har skaffat en säkerhetsansvarig med fuktig nos – lovely! Serum ska överraska, och samtidigt vara ytterst opålitlig. Det får aldrig stå still. Avanti, avanti!, som stridsropet löd hos Henry Miller. Eller varför inte som hos en annan av redaktionens favoritpoeter: if it ain’ t bleeding, it ain’t hurtin’!
Just så! Den skamlösa kombinationen av rock’ n roll & litteratur. Serum kan nog fan roffa åt sig ett par år till bredvid stormakterna. Med trogna kamrater i de läsande leden kan vi fortsätta med artisteriet, med akrobatiken, med clownfasonerna. I med -och motgång tillsammans!

Epilog

Klockan är mycket. När jag försöker avsluta det här pladdret ligger katten Pippi på rygg på hallgolvet och kråmar sig i kvällssolen. Hon blottar en silkeslen buk och viftar samtidigt med sina sylvassa klor. Precis som tidskriften Serum. Jag har slut på Schweppes men i kylskåpet finns det fläderbärsdryck. Underskatta aldrig alternativen!

Malmö, maj 2004
Jonas Svensson, färsk domptör i Cirkus Serum

Serum #22 - 2004

2007-06-16T17:32:00.001+02:00

KRIG OCH FRED, SERUM #22

Pressmeddelande 2004:

Nya numret av Tidskriften Serum (# 22) är en bok; diktsamlingen Krig och fred av Jan Kunicki. Jan skriver om sina barndomsminnen från andra världskrigets Polen - ett högst personligt dokument som kanske aldrig har känts mer angeläget än idag. Fröet till bokens utgivning såddes under arbetet med antologin Poeter mot krig (Yelah förlag, 2003) där några av dikterna publicerades.
Krig och fred ges ut av Tidskriften Serum och vår förlagsetikett Fakir. Tidigare bokutgivningar av Serum och Fakir inkluderar Splitter av Paul Nilsson och mini-romanen Så enkelt i solen av Jonas Bergh (ett slags förspel till och fortsätta vidare bort som nyligen kom ut på W&W) som både gjorde succé, både bland läsare och recensenter. Att vi nu satsar på ”Krig och fred” innebär en satsning på poesin och på en utmärkt poet som verkat i skymundan under många år.

Om författaren:

Jan Kunicki är född den 1 juli 1938 i Viareggio, Toscana, Italien. Hans föräldrahem var internationellt med inflytande från Litauen, Österrike och England. Uppväxt i Poznan, Polen där fadern arbetade som läkare under andra världskriget. Sedan 60- talet är han bosatt i Sverige (Lund) där han är verksam som översättare, poet och filmforskare.
Diktsamlingen Krig och Fred är fragment av barndomsminnen från andra världskrigets Polen. Men det är inte bara minnen från det svarta hotet om död och förödelse som präglar poesin. De små gröna löven, de första spröda blommorna, allt det gröna som spränger sig upp och står emot krigets fasor har också en given plats i dikterna. Det är just i denna kontrast som den starkt humanistiska visionen i Kunickis poesi rör sig. Det är ett vittnesmål från en inte avlägsen tid då kriget härjade här i Europa (och sådana vittnesmål känns angelägna), men framför allt handlar det om livets, om människors såväl som träd och växters resistens och överlevnad i mörka tider.
Detta är Kunickis andra diktsamling. Den första, Det är enkelt att leva, utkom 1977 på Bo Cavefors förlag. Han har bl.a. översatt/tolkat Jan Kott, Shakespeare var samtida (Natur och kultur 1966, 2 upplagor), Ho Shi Min, Dagbok från Fängelset (Fib´s lyrikklubb 1970, 2 upplagor) Adam Wazyk, Bilderna återkommer, dikter (Bo Cavefors Förlag 1977) och Tadeusz Rozewicz, Och så vidare (Fib´s lyrikklubb). Kunicki har översatt flera teaterpjäser, bl.a. Witold Gombrowicz Operett. Han är också medöversättare till Gombrowicz roman Ferdydurke (med Bengt Erik Hedin och Jan Stolpe, Albert Bonniers Förlag). Kunicki skrev också essäer för Kvällsposten i slutet av 60 och början av 70-talet.

Serum #21 - 2004

2007-06-16T17:31:00.003+02:00

År 2004 firade vi femårsjubileum. Ett väldigt glatt omslag blev det, och Mårten Melins ledare gick så här:

KLUNKAR OCH STOLLAR

Fem år är inte så mycket kan man tycka. Men hur många litteraturtidskrifter blir så pass gamla? Jag har i alla fall en drös hemma som kommit i sådär en tre nummer: Öppna ögon, YEAH!, Houdini, Scheherazade, Megafon… Det är inget fel att bara komma ut i tre nummer, men har man kommit ut med tjugoen kan man få gilla läget lite tycker jag.

Tänker man på hur mycket en människa lär sig de fem första åren kan man baxna lite: gå, prata, tänka… Kanske lär man sig läsa också. Så mycket som man lär sig de fem första åren av sitt liv kommer man aldrig i närheten av sedan. Och Serum har lärt sig, och oss, mycket.

Den där dagen på Kvarnen för snart sex år sedan, när undertecknad, Tomas och Tomas satt och planerade en tidskrift, då anade vi inte att det skulle bli tjugoen nummer. Jag minns när vi plockade upp Serum # 1 ur kartongerna från tryckeriet, då kändes det fantastiskt att det blivit ett nummer! Som inte var kopierat, inget fanzine, nej faktiskt en riktig tidskrift med ISSN och allt! Och på releasepartyt på gamla Inkonst kom det 52 betalande (polisen kom också, de betalade inte trots att vi försökte), och vi kände säkert inte ens hälften av de människorna. Var kom de ifrån? De undrade säkert samma sak om oss. Men vi förstod att vi behövdes, att vi var efterlängtade.

När jag bläddrar igenom gamla papper känns det som vi gjort en massa konstigt i början. I april 1999 arrangerade vi en skrivarkurs med Ninni Holmquist. Jag menar, en skrivarkurs?! Men Ninni verkade nöjd, och betalt fick hon ju också. Att vi arrangerade en filmvisning på Malmöfestivalen 2000 hade jag glömt, filmen var Fear & Loathing In Las Vegas. Ganska passande ändå.

En massa uppläsningar och fester har vi arrangerat under åren, fler än antalet tidskrifter. Första kvällen på Panora var lika vansinnig som lokalen var späckad med folk. Konferenciern stod till slut och vrålade ordlöst i mikrofonen. Ingen verkade bry sig nämnvärt.

Vissa har läst eller uppträtt en gång, andra fler: Jonas Bergh, Quit Your Dayjob, Niklas Åkesson, L T Fisk för att nämna några. Panora gav vi upp efter ett tag för att istället söka lyckan i stans utkanter, på Mässingshornet i Kirseberg. Det var lite lugnare där. Roliga grejer hängde i taket. Där föddes Markus Räihäs drink Serum Supreme, och där serverades korvåmosbrickor när vi släppte korvnumret. Jag tog en vegovariant och livet var gott att leva.

Malmöfestivalens scener har vi terroriserat i omgångar; självaste Kulturmanegen släppte in Cirkus Serum med iodine Jupiter i spetsen. Det var ett tag sedan. Mer nyligen (19 augusti 2003) gjorde vår Sture Dahlström-kväll succé i Ordtältet. Besökarna kan inte haft en aning om vad som skulle hända, men de verkade lyckliga och ville köpa fler Sture-nummer än vi hade tagit med. Poeter mot krig-kvällen två dagar senare var också lyckad. Loftet på Hedmanska gården tog emot oss 22 mars tidigare under året. Det var trevligt. Gör vi gärna om!

Och ni, era stackare som inte bor i Malmö, vi har försummat er. Men Göteborg har vi i alla fall besökt flera gånger, i samband med bokmässan. Senast 27 september 2003 arrangerade vi, tillsammans med bokhandeln Obra, en läsning på Bommens Salonger i september. Serum trivs bra i Götet, den saken är klar.

Hemvistelser har kommit och gått under åren. Från Vårgatan via Mäster Henriksgatan till… Mäster Henriksgatan igen. Säkert hemma hos någon trångbodd redaktör emellanåt. Och apropå redaktörer har Serum-redaktionen också varierat något genom åren. Som sig bör.

Slutligen är det ändå Serumblaskorna som står där i hyllan och syns. Bångstyriga, ständigt omformaterade, än med rygg, än utan. Någon gång en bok, en annan gång en serietidning eller CD-skiva. Håller de än? Även de äldre tidningarna? Sånt ska man kanske inte svara på själv. Men jo, med något undantag gör de faktiskt det tycker jag. En otroligt massa människor har medverkat i Serum, några kända, de flesta okända och oetablerade. När andra tidskrifter blivit alltmer elitistiska har det funnits plats i Serum. Och vi har på köpet lärt känna en massa roliga människor.

I Serums kölvatten har det dykt upp andra tidskrifter och scener för ung litteratur i Skåne, vilket är jätteroligt. Vi har till och med känt att vi har kunnat dra oss tillbaka en aning med live-arrangerandet och koncentrerat oss på tidskriften.

Tack alla som följt med oss.
Tänk ändå, tjugoen nummer. Och tjugotvåan är på gång.

MÅRTEN MELIN

Serum #20 - 2004

2007-06-16T17:31:00.001+02:00

Färgstarkt! Med Serums serienummer passade vi på att byta format till klassiskt serietidningsomfång. Staffan Melin levererade en omslagsbild som genererade skrattsalvor hörbara hela vägen upp till Stockholm. Innanför pärmarna sökte vi oss tillbaka till ett upplägg à la Fantomenklubben och Svenska Mad. Eller nåt sånt. Trots en unik samlarbild på Gert-Jonnys, trots underbara Tuggtuggmannen, trots Fåga Fröken Hexa-spalten, och trots en uppsjö duktiga och etablerade serietecknare – numret blev aldrig den ordentliga succé det förtjänade. Kanske var en stor del av publiken inte redo för en litteraturtidskrift som gav serier spelrum. Synd för dem! För i detta nummer kunde man ta dela av:

Lars Sjunnessons eminenta och totalanarkistiska Åke Jävel i storyn "Polisens ende vän". Emma Adbåge och hennes ordvrickande underbara "Ladiga deg". En vältecknad berättelse i klassisk stil av Staffan Melin, inkluderande pang-pang, swastikor och flygande skalpeller. Liv Strömqvist fyrar träffsäkert av mot patriarkatet med radikal och humoristisk snärt. Klas Katt blir trött under Gunnar Lundqvists svarta tusch. Tomas Ekström producerar ett serietextcollage med Gus Bloor och Grabben Strindberg. Knut Larsson bjuder på en otäck och surrealistisk story om Zyklon B-pojken. Klas Mathiasson låter Tuggtuggmannen klafsa fram över sidorna – två gånger om. Socialtjänsten i Malmö avslår en ansökan om ekonomiskt bistånd för en helårsprenumeration på Serum. Max Andersson släpper lös Pistolen Johnny. Danny Antivalidis berättar om när Benny får herpes. Emma Adbåde berättar noggrant om sitt förhållande till Stig (som alltid talar om Döden). Eva Björkstrand ger en realistisk skildring av en dag på Aktivitetsgarantin, en riktig rysare. Mårten Melin guidar till actionfigurerna The Fighting Furies och uppmanar alla att joina. Stina Hjelm tecknar en kort berättelse om Solvei (som har det bättre nu). En liten revisionist dyker upp i Per Stengårds linoleumsnitt, innehåller mycket naket, mycket våld och mycket Malmö. Slutligen definierar Ingrid Eriksson ett as över fem sidor.

En sanslös kavalkad helt enkelt!

2003 - Serum år 5 - kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T17:30:00.003+02:00

Det vi minns mest av allt från detta Serumår är hyllningen till Sture Dahlström på Malmöfestivalen...

VULKANPROSA & ROMERSKA KASTMASKINER

Ordtältet i Magistratsparken var till sprängningsgränsen fullsatt av förväntansfulla Dahlströmfans när Serums redaktörer anlände fem minuter innan utsatt tid för att med dödsföraktande mod svinga sig upp i tältställningarna för att hänga upp vackra Sture-heads och i allmänhet försköna det skelettvita tältet. Jazzmusikerna testade instrumenten, törstiga sprang iväg för att hinna få en mugg öl innan spektaklet började, ljudet testades, mikrofoner sattes på, knappar, muttrar, strömbrytare, kugghjul och komplicerade scenmaskinerier snurrades och bankades och putsades på.

Och plötsligt, som ett blixtnedslag, ett vulkanutbrott - föreställningen började. Mårten välkomnade den storögda massan, Tomas häcklade Björn Ranelid och de dundrande skratten var det slutgiltiga beviset på att publiken var vår, och - inte minst - Stures. Anna läste ett fantastiskt utdrag ur "Kärlekens burleska anatomi" och sedan var det dags för Paul Nilsson att läsa. Han passade också på att ge sig själv kritik, via Överförmyndarmyndigheten.

Publiken fotograferades från många håll samtidigt! Vi hotade med att destruera alla mobiltelefoner.
Jonas överfölls av tidskriftsköpare! I mörkret bakom tältet spändes kastmaskinen. En känd malmöfödd författare kidnappades av hemliga medhjälpare och fördes med blixtens hastighet till Magistratsparken.

Jonas Bergh intog kort därefter scenen beväpnad med en fabulös skröna och två iskalla lättöl.
Vulkanprosan drog ner skratt och lämnade publiken i ett tillstånd av svår andnöd och törst. Då smällde vi hela festivalen i huvudet med Liard-Schyman Trio som jazzade likt de demoniska musiker de är.
Långt borta, på Stortorget, stod gubbarna i Wilmer X och försökte förgäves piska upp en lika god stämning.

Samtidigt som jazztrion nådde sitt klimax spändes den charmige författaren vars namn måste förbli hemlighållet fast vid kastmaskinen och fyrades av. Enligt våra precisa beräkningar landade han på dansbandstältet exakt kl 22.31, krossandes detta och sig själv.

Skyddade av Stures fans och vackra skäggmasker fortsatte vi med föreställningen: Lars Palm svingade sig upp på scenen med sitt magnifika (äkta) skägg och läste hyllningar till både Sture och Anna-Stina. Ingen, absolut ingen kunde efter detta ha varit beredd på Klittoria Dicksons blottarakt. Oförberedda besökare chockades svårt och fick fraktas bort från området. Efter Jacob Härnqvists storartade Stureprosa fanns det bara en sak kvar på programmet, och tur var väl det: både arrangörerna och publiken var helt förbi av trötthet efter denna hejdlösa vansinneskavalkad.

Skäggtävlingen; Serum stora skäggtävling skulle avgöras och värdig vinnare blev Oscar som bar upp sitt skägg med Sture-isk värdighet och dessutom bullerskrattade som förlagan själv. Priser delades ut, publiken slet i scendekorationerna, lyset släcktes, och med överhängande risk för polisrazzia flydde vi festivalområdet med Stures gillande blick brännande från den djupa natthimlen.

Det var en vulkaniskt bra afton.

Och i övrigt

Nej, vi låg inte på latsidan det här året, det gjorde vi inte. Självklart måste vi ju också nämna här att vi arrangerade en uppläsning på Bommens salonger i Göteborg tillsammans med bokhandeln obra, var medarrangör för presentationen av antologin Poeter mot krig på Malmöfestivalen, och så flyttade vi in i nya redaktionslokaler på Mäster Henriksgatan i Malmö, med hund i fönstret och allt. Och inte minst fick vi tillökning i Serumfamiljen; Jonas Svensson hoppade ombord på skutan, medan Anna Jörgensdotter lämnade Skåne och istället blev Serums norrlandsredaktör. Ett dubbelnummer och två enkla hann vi med, och om vi får säga det själva så var vi bättre än någonsin - det verkade våra läsare tycka också. Det dubbla numret, #23/24, som hade ett visst politiskt tema (men på serumskt vis, förstås) pryddes av vackra illustrationer gjorda av legenden Gunnar Lundkvist, texterna var arga, innerliga och svängde som aldrig förr. Hyllningen till Sture Dahlström blev en hejdundrande succé, slutsåld på nolltid, en samlarraritet. Till årets sista nummer lyxade vi till det och tryckte omslaget i färg, minsann. En vacker bilbild som Maria Lindberg tagit på en Malmögata. Lustigt var att någon läsare klagade på att Serum nu såg ut som en Biltemakatalog! Vi kontrade med att utlova Haléns-postorder-design till kommande årgång. Somliga blir då aldrig nöjda!

Serum #19 - 2003

2007-06-16T17:30:00.001+02:00

Mer info kommer snart...

Serum / Sture #18 - 2003

2007-06-16T17:28:00.004+02:00

Mer info kommer snart...

Serum #16/17 - 2003

2007-06-16T17:28:00.003+02:00

Mer info kommer snart...

2002 - Serum år 4 - kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T17:28:00.001+02:00

Kommer snart...

Serum #15 - 2002

2007-06-16T17:26:00.002+02:00

Nummer 15 kom ut hösten 2002, och var en CD-skiva; en del tyckte vi var lite jobbiga som inte ville bliva vid vår läst, men de allra flesta tyckte nog det var ett spännande projekt. Lite dyrt var det dock att pressa upp en skiva, så omslaget blev väl inte så maffigt som det borde ha varit.
Så här skrev redaktörerna Ekström & Melin när det begav sig:

Thrill to the sensational sound of Super Serum!

För de som följt tidskriften Serums verksamhet kommer det kanske inte som någon större överraskning att vi nu gör ett nummer på CD. På våra evenemang i Malmö har vi alltid blandat litteraturuppläsningar med musikframträdanden och DJ-spelningar för att placera litteraturen i ett dynamiskt sammanhang.

Poesin och prosan har fått rejäl plats i Serums hittills 14 utgivna nummer. Nu är det musikens tur, eller rättare sagt: orden i ett musikaliskt sammanhang.

På denna vår första CD kan man höra flera av de artister och band som uppträtt på Serumkvällar de senaste åren; andra är nya i Serum-sammanhang. Här samsas country, hårdrock, pop, jungle, visor, poesi och calypso. Och det går bra tycker vi. Gemensamt är att alla har någonting att förmedla.

En av Serums grundpelare har alltid varit att bereda plats åt oetablerade skribenter och bildkonstnärer, ge dem en scen och en möjlighet att möta en intresserad publik. Det känns bra att ge musiker av alla de slag den chansen också, och att låta mer etablerade artister möta sina mindre kända kolleger. Att dikter och sånger kan stå sida vid sida med varandra tycker vi är väldigt roligt.

Vi hoppas ni kommer att tycka lika mycket om resultatet som vi. Tack till alla medverkande och tack alla som gjort utgivningen av denna skiva möjlig.

Thrill!
Tomas Ekström och Mårten Melin

Medverkande på skivan:

1. LIBERATOR
When You Turn Your Head (Sjögren)
Inspelat, producerat & arrangerat
av Liberator i Studio Zenith

2. HOLST
Främmande Land (Holst)
Thomas Holst Sång, gitarr
David Birde Gitarr
Göran Engström Klaviatur
Michael Nilsson Bas
Mattias Pedersen Trummor

3. QUIT YOUR DAYJOB
She-Male Godzilla
(Olsson-Bader-Kristersson)

4. ANNA JÖRGENSDOTTER
Fågelsång (Jörgensdotter-Sulanko)
Anna Jörgensdotter Sång
Tomas Thunberg Gitarr
Albin Balthazar Lundmark Producent
Rauli Sulanko Assisterande producent

5. TWEED
Soothing Me (Larsson)
Jörgen Larsson Sång, gitarr
Amir Aly Sång, gitarr, piano
Mattias Pedersen Trummor
Kvartetten Paletten Stråkar
Inspelat och producerat i Yla Studios
av Amir Aly

6. L.T. FISK
Nina Simone (Andersson)
Johan Andersson Sång, gitarr & ljud

7. BLEEDING HEARTS
Vintage Years (Forsblad)
Gustav Forsblad Sång
Lars Bokander Elgitarr, sång
Ludvig Block Akustisk gitarr
Gustav Lindroth Kontrabas
Nils Bondesson Piano
Karl Nykvist Fiol
Inspelat för “Estrad”, Sveriges Radio Malmöhus av Bo Kristiansson och Hans Larsson.

8. LOUD SILENCE
Sight To Be Seen (Ödegaard-Nilsson)
Henrik Nilsson Synt
Karle Ödegaard Gitarr & sång
Mattias Ankarbranth Trummor
Simon Bengtsson Bas
Alexander Iberer Cello

9. MERRYGOLD
Happy (Berglund)
Selma Yasitli Sång
Per Berglund Gitarr, kör
Martin “Bollack” Wesovskij Bas, kör
Adde Larsson Trummor
Staffan Österlind Gitarr, kör
Henrik Larsson Producent

10. DAN BERGMAN
1000 Sköna Saker (Bergman)
Dan Bergman Sång, gitarr

11. EJDERVÄGEN 1V
Det Gör Ondast Om Nätterna
(Gärdenfors)
Rebecca Gärdenfors Sång & gitarr
Emelie Jansson Blockflöjt & sång
Lina Sandberg Gitarr & sång
Anna Sandelin Kontrabas
Erik Strand Djembe
Emelie Åkesson Fiol

12. PAUL NILSSON MED GÖKBOET
Hem (Nilsson-Celander)
Marcus Celander Gitarr & sång
Anders Karlsson Slagverk & ljud
Jens Lovenhoft Ekberg Bas & sång

13. MARKUS RÄIHÄ
Promenad (Räihä-Eriksson)
Diktens ursprungliga titel är Lotus
Markus Räihä Röst
Anna Eriksson Produktion & komposition

14. IODINE JUPITER
Stockholm City By Night (Jupiter-Rundqvist)
iodine Jupiter Röst
Niklas Rundqvist Produktion

15. THE CIRCUS
Red Light (Johannisson-Brinkell-Hult-Sundström-Zinn)
Inspelningen är från KB 2001
------------
Thrill To The Sensational Sound Of Super Serum är nummer 15 av Tidskriften Serum.

Skivan sammanställdes av Tomas Ekström och Mårten Melin, som vill tacka alla medverkande och alla som hjälpt till på alla olika sätt!

Mastering:
Anders Karlsson
Omslag:
Tomas Ekström

Serum #13/14 - 2002

2007-06-16T17:26:00.001+02:00

Kommer snart...

Splitter / Esquirlas

2007-06-16T17:20:00.000+02:00

Som en extra utgåva, Serum 12.5 , gav vi ut Paul Nilssons enastående långdikt Splitter i bokform, dessutom i en tvåspråkig utgåva med en spansk tolking av Rubén Aguillera.

Jag är demonstranten ligisten
den hungriga kriminella snattarjävulen

Jag är missriktat hat
bollen som studsar inom det egna laget
med aggressivitet och fördomar

Jag är arg
de arga orden
en lagom humanistisk insändare
i Dagens Industri

2001 - Serum år 3 - kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T17:17:00.000+02:00

Kommer snart...

Serum #12 - 2001

2007-06-16T17:16:00.001+02:00

Kommer snart...

Serum #11 - 2001

2007-06-16T16:59:00.000+02:00

Tidskriften Serums elfte nummer var en bok, Jonas Berghs kortroman (eller berättelse, kort och gott, som det står på boken), Så enkelt i solen. Den sålde slut på nolltid men delar av berättelsen dök senare upp i Jonas storförlagsdebut, Och fortsätta vidare bort, som kom ut påW&W 2004.

Jonas städar en skola i Malmö för sista gången. Han ska snart fylla 30 och drömmer om kärlek, tänker på fotbollsspelaren som gav upp en dröm för sin ensamme fars skull.

Milos klär toaletten i cellofan och en före detta fisksnut i Portugal gör mystiska affärer med restaurangägaren Tony.

Det finns en längtan, säger fyrvaktaren Sven-Bertil i Bohuslän, när han står och lyssnar på vågorna som vänder och far tillbaka till Amerika, sjungandes en sång av Lasse Dahlquist.

Ja, drömmar dör, tänker Jonas, men det finns ju flera bortom bergen. Så han sätter sig på mopeden och kör iväg, så enkelt i solen.

Serum #10 - 2001

2007-06-16T16:58:00.002+02:00

Kommer snart...

Serum #9 - 2001

2007-06-16T16:58:00.001+02:00

Kommer snart...

2000 - Serum år 2 - Kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T14:57:00.002+02:00

Kommer snart...

Serum #8 - 2000

2007-06-16T14:57:00.001+02:00

Kommer snart...

Serum #7 - 2000

2007-06-16T14:56:00.000+02:00

Kommer snart...

Serum #5/6 - 2000

2007-06-16T14:52:00.000+02:00

Kommer snart...

1999 - Serum år 1 - Kuriosa, bilder, recensioner

2007-06-16T14:51:00.004+02:00

NUMMER ETT OCH RELEASEFEST

Det allra första numret av Tidskriften Serum såg dagens ljus i mars 1999. Upplagan var 500 exemplar, antalet prenumeranter 0!

Serum lanserades på Inkonst nära Möllevångstorget i Malmö. Jonas Bergh, Andreas Tandersten och Patrik Högberg läste texter ur numret, och den lilla jazzorkestern Hamp's Hump (med icke helt okände gitarristen Johan Lejonhufvud) spelade, och dessutom visades iodine Jupiters kortfilm "Likplundraren". Mija var dj, publiken kom, och polisen också.

NUMMER TVÅ OCH SUCCÉ

Vi hade knappt återhämtat oss efter releasefesten för nummer ett innan det var dags att börja förbereda nästa. I maj 1999 kom nummer två ut, blå och fin med Volvo Amazon-ratt på omslaget. Och vi hade hela två (2) prenumeranter att skicka ut det till! Releasefesten på Panora i Malmö blev dock en hejdundrande succé med en proppfull lokal och kö långt ut på gatan. Anna Jörgensdotter, Ars Ultima och iodine Jupiter framträdde. Mumiepulver utlottades, rökelse brann, Palle var dj och konstgruppen "ha" presenterade "Meet my meat". En minnesvärd afton!

Sydsvenska Dagbladet skrev att iodine ville spela schack med Marilyn Manson:

ORANGE HÖST

Redaktör Ekström som hade utbildat sig i grafisk formgivning tog över layouten, men det var minsann inte alla som var förtjusta i den orangea färgen på omslaget. Susanne Adolfsson bidrog med mycket fina illustrationer!
Releaseparty blev det igen på Panora, ett välbesökt och uppskattat evenemang där Maria Lindberg och Hans-Olov Andersson läste texter medan Patrik Högberg framförde skandalösa visor och Lars Domino showade och drack Gammeldansk. I biosalongen visades konstfilm och installationen "1: sammelsurium". Melin och Ekström var dj:s.

FJÄRDE NUMRET: SERUM BLIR ÄLDRE, SKRIBENTERNA YNGRE

Nummer fyra var ett samarbete med Ungt Forum på Malmö stadsbibliotek, Unga örnar och ABF. Ett nummer med unga författare och fotografer, förmodligen det nummer som är minst representativt för Serum.

Omslagsbilden föreställer för övrigt en bowlingbana. Släppefest blev det även denna gången, i Röda Rummet på Malmö stadsbibliotek.

Serum #4 - 1999

2007-06-16T14:51:00.003+02:00

Kommer snart...

Serum #3 - 1999

2007-06-16T14:51:00.001+02:00

Kommer snart...

Serum #2 - 1999

2007-06-16T14:49:00.000+02:00

SERUM #2. Maj 1999. Medverkade gjorde Kajsa Grytt, Elvis Presley, Arne Zaring, Anna Jörgensdotter, Tomas Åkerfeldt, Jens Christensen, med flera.

LEDARE #2

Så var det dags för ett nytt SERUM, motgiftet du behöver för att stå ut med all jävla skitkultur, så väl kommersiell som kvasiintellektuell, som bombarderar dig dagligen.

Nej, så är det ju inte. Eller så är det det. Grejen är bara att det känns så fel att stå här och mässa om vad som är bra eller dålig kultur, var och en har ju rätt till sin egen uppfattning. Vi som jobbar med SERUM försöker göra den tidning vi själva skulle vilja läsa, och hoppas att den kan intressera andra också.

Tycker någon att SERUM är en dålig tidning, säger vi glatt: "Gör det bättre själv då!" Det vore bara trevligt att se tidningsställen fyllda med människors egenproducerade kulturtidskrifter, tidningar som folk gör för att de tycker det är roligt och viktigt, inte för att blåsa folk på pengar eller för att framhäva sig själva.

SERUM vill gärna ha sällskap. Vi är unga och oarga. Rätt snälla också.

Mårten Melin, Malmö maj 1999

*

KAJSA GRYTT
Sångtexter

INGEN SOM VET

gatan brun hans steg lätt
radion sa han hade 12 rätt
lyfter sitt öga mot ett ljus
där hon just tar av sig sin blus
hon står och ser på sig själv hon njöt
på teven var det nån som sköt

i en affär slår klockan fem
nån i klänning är på väg hem
tre bilar åker förbi
när nån liftar för att bli fri
går rakt emot ett berg
snart ska himlen ändra färg

Ingen som vet
och ingen som känt
vad det är vad det är som egentligen hänt

Han visste inte vad han fick
så hon reste sig och gick
ur hans mun kom det ut
sånt som bara kan ta slut
det var som om inte en enda hand
nånsin hade hittat fram

två blommor ligger i kors
en sitter där och pillar loss
skorpan på ett sår som just läkt
naken går hon ut helt fräckt
två nunnor cyklar förbi de tänker
är hon förtrollad som vi

Ingen som vet
och ingen som känt
vad det är
vad det är som egentligen hänt

ENSAM VET

Ensam vet precis vad hon söker,
finner hon längtar hon ut
lämnar hon sjunger de alltid om sveket,
samma röster som säger till kärleken, livet är slut.

Det var kväll då,
radion i köket var på
de hade somnat, barnet och han,
jag satt och skrev i en vrå

plötsligt en röst som var raspig och dov
tre gånger sa den mitt namn
sen var det stilla i rummet igen
men tryggheten försvann

Vad har du glömt? Vad har du lämnat?
Vad har du vänt dig ifrån
Vem är den mannen som fått dig att låsa din dörr
nu måste du gå

Jag kan inte lämna
hans tickande lilla själ,
Han sa, -Den kan du hämta sen

Kärleken den som är större än
världen har funnits här
han sa, -Den
kommer aldrig igen

Jag packade en enkel väska av tyg
ha sa, -akta dig, skynda dig nu
Jag klädde mig i de mörkaste kläder
sen gick jag min väg i smyg

Ett skratt skrek, det ekade, nu har du lämnat
det finns ingen annan väg
innan solen gått oppär du långt långt borta
glömd i den skyldiges värld

Då ryckte jag kåpan av skuggan
fann där den tommaste luft
fladdrande oro som bränner bort tron på att
kärlek är tillit och lugn

tung sjönk jag ner
och allting föll ut
kom aldrig igen
lämna mig nu

När jag kom hem
mitt barn och min kärlek sov
kanske de ingenting vet
kanske, tack och lov

Jag la min näsa vid kärlekens hals
skuggan och världen försvann
barnet snusade alldeles tyst
med huvudet mot min hand

Ensam vet precis vad hon söker
finner hon längtar hon ut
lämnar hon, sjunger de alltid om sveket
samma röster som säger till kärleken
livet är slut

FALLEN I GRAVEN

det finns ingen svartare jord
än den där någon vilar för tidigt fälld
på knä med en mun utan jord
i skydd av mörkret är jag hos dig ikväll

Allt gick så fort
när du fyllde hela mitt inre med bläck
du nämnde ett namn
och jag blev sjuk av skräck

Hur jag än ångrar
vad än jag ber
är jag fallen i graven med dig
Hur jag än straffas
kan ingen ta bort
kniven jag satte i dig, i oss

Tung föll du döende ner
hennes namn i jorden finns kvar
minnet utav mig
det som fanns var det jag skar

allt gick så fort
när det svartnade där i din säng
du hade så rätt
när du sa det kommer aldrig igen

Hur jag än ångrar…

Det finns ingen bot för mig
som med tre hugg dödade dig
du lämnade mig med en annans doft
en annans bild, en annans kyss i din kropp

Här vid din grav
äter jag jord
imorgon så tar de mig
för mord

Hur jag än ångrar..

HANS ÖRA

När du vänder dig bort
och tar med dig det du skrev
när du steker upp mitt hjärta
och doppar det i salt
och inte ens lämnar ett brev

Jag har lärt mig vad jag ska göra
jag ska lägga nånting i hans öra
och sen drar jag mitt finger ner
längs hans ryggrad
och säger det

När du hör det då
ja jag vet att då
har du inget val
då kommer du tillbaks
och lägger dig ner
du ser bilder och
drömmer drömmar om
allt vi gjort
och när du vaknar ber du om mer

Jag har lärt mig vad jag ska göra
jag ska lägga nånting i ditt öra
och sen drar jag mitt finger ner
längs din ryggrad
och säger det

ANNA JÖRGENSDOTTER

BLI VIG NU

nå hela världen

res dig, ropa:
Här!

Här är gräset grönast

hur vig måste jag då bli?

Fråga inte
Träna handen
tills den räcker ända fram

Tala njutorden
Ljug att himlen är röd och att solen lyser om natten

Jag behöver veta att det här fortsätter även när ljuset är släckt
Behöver veta att jag inte slutar finnas bara för att du blundar

Tala njutorden
Ljug att marken är rullband och havet en matta

Jag vill kunna gå till dig från överallt
Det ska aldrig vara för långt

Tala njutorden
Ljug att vi är eviga och att du älskar mina katter att du aldrig
någonsin kommer att titta på en annan kvinnas bröst att jag
finns i ditt huvud som en speldosa med alla dina favoritlåtar

Jag behöver karuseller hela dagarna och du ska inte spy utan
skratta lika högt som jag
Så
Tala njutorden
Ljug att vi aldrig tar slut

DEN NYASTE STYRKAN

Det behövs en annan slags kraft här
Det räcker inte med hårspray
I sånger om vindar och träd kan man få vissa ledtrådar

Jag har gjort viktiga saker med mina ben, visst,
men det behövs ett annat slags mod
en annan slags blick
för att inte tala om händerna
jag tror att händer måste se mer de också
I passion och små revolutioner kan man få ett smakprov

för det är nämligen så
Det behövs en annan slags djupare glädje
Den behöver inte sjunga eller skåla med alla
Det behövs ganska lite
Att se den man älskar och se
att man faktiskt älskar
att man vågar röra
så nära en annan
Det är inte bara häftigt
Det är mycket mer
men vi blir blyga och förminskar
inte bara händerna utan orden
som vill svinga lianmeningar
rakt in i

Det behövs en annan slags blick
som ser sådär obehindrat
och struntar i om molnen står i vägen
och se att den man älskar faktiskt står där
att den man älskar finns
och där, i närheten
kanske vinkar, ropar: Kom!
Att hålla kvar den där handen
och gå ännu lite närmare
och lukta på hur mycket som helst

Det sägs att det finns gränser
inte vet jag
man ska hålla sig på kanter
och jämra sig litegrann ibland
för att inte verka för obehindrad
Jag förstår inte faran
men tystnar ändå när jag sjunger
med min freestyle
Det finns väl värre problem
Finns alltid de som har det värre
Är det kanske därför man inte bör fnissa
och vifta sig offentligt
Som en skymf mot de stumma och lama
Som ett hån med de sorgsna

Nej, det behövs en helt ny slags riktning nu
Vi kan ju vara varma
Att se den vi håller av
att vi för hålla om
och att den vi älskar
faktiskt står där
DÄR!
i verkligheten och vinkar, ropar: Kom!
och verkligheten, tänker vi förlamat,
är den verkligen vår
och får man gå så nära
och får man titta djupt rakt in
Är det inte att gå för långt
och det ropar, det ropar: Kom!
kanske en slags väg emellan
en slags väntan på nåt
kanske finns människor i vägen
en rädsla som bits och ropar annat
och det behövs ett längre slags mod
som håller och inte tar slut
och alltid ropar högre:
Vänd inte ryggen åt, nu
Det går ju att långsamt vrida sig åt nya håll
se att det växer något någonstans hela tiden
Små rörelser av tillskott förgrening och oundviklig sol
och knottrorna på huden
är inte av köld alltid
oftast inte alls otäckt
att gripas

säga nejtack till skrattochgråtcensuren
säga: nej du, här klipper jag inte bort
och gör mig mer hanterbar
vem ska då hantera mig rätt
om jag klipper bort det som märks
och gör mig till mig
och den jag älskar till den jag älskar
säga: nej du, aldrig i det här livet
att jag vänder ryggen till
inte vinkar tillbaka ,
Ropa: Jag kommer!
och går igenom

Det behövs en annan slags kraft här
jag vet inte riktigt hur den ser ut
men den känns i magen ibland
en knytnäve som vill ut och öppna sig
ta tag i
ta emot och inte leta ihärdigt utan bara gripa
Inte vilja somna om varje morgon
när det känns som om det alltid är för tidigt
eller alldeles för sent
så är det faktiskt på tiden
och nästan oförskämt rätt
att bara svinga sig ut
med sina sjumilaord
och hitta i magen en mycket starkare glädje
än igår
än i förrgår
att det känns som om man bygger något
fast man vet inte vad
men det ska bli kul att se vad det blir
och se den man älskar
att man faktiskt törs älska
Det behövs ingen otålighet
Allting finns redan
och inte gränserna, tiden
och rädslan för rädslan
för skräcken för att den du älskar
ska vända sig bort
bli en rygg
sluta vinka
Du får ropa: Kom!, till dig själv den dagen
och se att dagen följer med dig
om du vill

TILL SIST

Tillslut ska jag sluta vara skylt med min kropp
som visar mitt späda gör reklam för helst benigt deprimerat
Tillslut ska jag börja vara rörelser oavsett paketering: dallrande, fast

Då ska jag sjunga mitt storslagna skräcklöst
inte vissna vid krav på ett matchande omslag
en tystare hantering av mitt gömda

Då är jag inte gömd mer
utan framme och ute
med kupade händer
en trädgård
en hammock
en gungande lust

Tillslut ska jag börja

JENS CHRISTENSEN

MONA

När vi stigit på pendeltåget kräks hon. Hon gör det när hon dricker körsbärsvin säger hon. Jag sitter och håller om henne, försiktigt. Folk tittar, det är klart att de gör.
När vi kommer till Centralen mår hon lite bättre. Så pass mycket att hon har slutat spy. Men hon vill inte kyssa mig.
- Min andedräkt är inget vidare, säger hon.
- Det skiter jag i, säger jag.
Kärleken måste förseglas, jag måste pressa på, skrämma.
På HG5 är det fest. Inträdet är säkert löjligt lågt, jag kommer inte ihåg. Nedför spiraltrappan, vi köper öl i flaska och sätter oss på golvet. Staffan är där, han har varit med hela tiden. Anna och Martin också, de blir ihop senare den här kvällen. När vi var hemma på Claras Gränd och förfestade och Mona och jag hånglade i soffan skrattade Staffan och sa något om det manliga beteendet, han visste inte att Linnea och jag gjort slut två veckor tidigare.
Jag undrar om han tror på mig när jag säger det.

Det är mycket på programmet, film, eldslukare, trumslagare, schlagersångare. Vi sitter kvar på golvet i stora rummet, det är trångt i kväll. Jag vill ha Mona nära, så det gör ingenting. Eldslukaren ser helt påtänd ut. Han snubblar omkring när han gör sina eldkonster, Mona sitter i min famn, närmast galningen. När han sprutar eld tror jag hela tiden att något eller någon ska fatta eld, men han är duktig, vet precis hur långt han kan gå. Bara en liten eldgnista lösgör sig, hamnar på Monas stay-ups. För ett ögonblick brinner hon, innan hon eller jag sätter fingret på glöden. Det blir inget hål.
Vi är inte så gamla, vi röker starka cigaretter, Camel och Gitanes. Jag röker utan filter, Mona med. På varje cigarettfilter gör hon ett kryss med nageln, på änden, som också är alldeles röd av hennes läppstift. Vissa bilder minns man så tydligt.
Jag minns också de där naglarna i min nacke. Hur ont det gjorde, att det faktiskt satt en sårskorpa kvar i två veckor.
- Vad tror du Linnea skulle tycka om det här, säger hon lite retfullt.
Mona, Mona, vad Linnea tycker spelar ingen roll. Hon är inte här, hon går på folkhögskola långt härifrån, hon krossade mitt hjärta, du är min enda chans, jag måste fånga dig, binda dig till mig.
Vi går in i ett annat rum, slår oss ner med nyköpt öl och tittar på en dålig film på laserdisc. Folk skriker och skränar, Mona också. Hon ser glad ut, lycklig. Det är underbart. Vi stannar hela natten, tar sjutåget hem.

Hon vill inte knulla. Kanske har hon aldrig legat med nån, jag frågar inte. Men bada med henne får jag, kupa mina händer kring hennes bröst, de passar precis.
Vi sover en stund, sedan ger hon sig iväg. Kanske låter jag henne gå utan protester, följer henne en bit på vägen. En sista gång kysser hon mig.
Hon ska snart fylla sjutton.
Sedan går det fyra veckor.

-----

Vi ligger på Monas säng och lyssnar på musik. Hon röker, det gör inte jag. Vi har tittat på video. Hon berättar om sin pojkvän, de blev ihop för några veckor sen. Jag kan inte komma ihåg vad jag tänkte, bara att jag sover hos henne den där natten, tätt, tätt intill.
Jag tar morgontåget hem, innan Mona går upp.

TOMAS ÅKERFELDT

KUNDEN PÅ NOLLKROG

Företagsnamn skiner sida vid sida ikapp om uppmärksamheten. Som i tofflor hasar Kunden över nollgradigt underlag, genom citydimman där snart fredagshungriga kommer att flockas som flugor, runt utbudet av mat, dryck, kontakter och andra nöjen. Kundens arbetsgivare har släppt honom för ännu en helg och han avlägsnar sig sakta från pockande aktiviteter och cross-overkök. Han kan vägen mycket väl.

Efter att ha ringt veckans sista samtal, och talat erbjudanden för en kund som inget ville ha, fyllde han noggrant i redovisningen. Han lade ifrån sig pennan och släckte belysningen i avdelning T. Kunden kom ut i snöblandat regn där vanmäktigt forcerade förare, med magnifika manövrer stred om rätt plats i rätt fil. En isvattenkaskad sköljde strax hans ben, bilen fortsatte mot varmgarageparkering, samarin och kvällstoalett.

Det var många timmar sen Kundens lunch med Felix, trehundraåttio gram, och ett glas mjölk. Ljusrören lyser ut pub- och restaurangnamn, menyerna belyses i fönstren. Och borden lyser vita av dukarna, upplysta av lamporna i taken. Spotlights hänger riktade mot gatan, lyser upp den förbipasserande Kunden. Han motstår enkelt lockropen, fortsätter längs rusningen ur centrumkärnan. Kunden låter bussarna pusta förbi. Det är inte dags riktigt än att visa fram kortet och transporteras hem.

När han stannar till och håller klockan mot gatljuset, bromsar två taxibilar in. Kunden betraktar först den ena, sen den andra, noterar tiden och går vidare. Det blir längre mellan de upplysta fönstren, tätare mellan fordonen som stockas i de passager som leder ut. En bilist har tröttnat och vrider sig ur kön, upp på trottoaren och rycker framåt tills upptäckten av Kunden tvingar honom tillbaka i ledet.
Med allt raskare steg viker Kunden runt hörnet vid en second-handbutik som byggs om till Seven-Eleven. Ett femtiotal meter in på den nya gatan stannar han upp och sneglar in genom fönstret. Bordet är ledigt. Kunden släpper in sig själv på Nollkrog.

En man sitter närmast toaletten och dricker öl. Kunden slår sig ned vid sitt bord. Han undviker att se åt ölmannens håll med risk att dras in i en konversation. Röster hörs svagt från köket. Kunden väntar i fem minuter, varken mer eller mindre.

- Hallå, säger Kunden ut i rummet när tiden har gått. Milt, på försök. Ölmannen ser upp från sin tidning och mot glaset som är tomt.
- Hallå, väser han mot köket.
Till ljudet från en demonstrerande spelautomat tassar Kunden mot köksdörren.
- En stor stark, ropar ölmannen.
- Håll käften, svarar en röst.
- En pytt i panna tack, säger Kunden, vänligt men bestämt. Han sätter sig och ser ut mot gatan där bilarnas fönster sakta frostar igen. Ett par går gatan fram, kvinnan bär en pizzakartong.

Kunden gräver upp en femtiolapp ur byxfickan och lägger den på bordet, efter att ha torkat bort en fläck med tröjärmen. Han lutar sig tillbaka. Ovanför den minimala bardisken hänger nya ljusskyltar från Spendrups. Julgransglitter har spikats upp längs väggarna. Ölmannen muttrar över sin tidning, samtidigt som han ömsom snurrar glaset, ömsom lyfter och sänker det med små knackningar som följd. Kunden koncentrerar sig på sin kurrande mage.

Tallriken släpps ned från låg höjd, femtiolappen rycks bort.
- Tack, säger Kunden åt den rykande maten. En extra räfflad rödbetsskiva jämfört med förra gången, noterar han. Kunden hämtar bestick och servett från bardisken. Ölmannen får sitt glas fyllt och skvimpande ställt på bordet.
- Allt väl?, säger ölmannen.
Snacka inte, o.k. Servitören tar pengarna som han matar in i spelautomaten. Med munnen bearbetande Felix pyttipanna skänker Kunden de fem tomma träborden en tanke. Bara någon månad tidigare brukade åtminstone fyra eller fem stolar vara ockuperade av gäster. Han tänker att det är rymligare nu, luftigare och att även de sista alkisarna verkar vara på väg att överge skeppet. Dock känner han en lätt oro, hoppas att ägarna även framöver finner det lönt att driva stället, att en konkurs inte är under planering.

När tallriken är tom, sånär som på halva rödbetsransonen, slår det honom. Mjölken, han har glömt mjölken. Kunden överväger en kompletterande beställning men känner att det på något sätt är för sent. Mjölk får han dricka en annan gång. Klockan visar Kunden att det är dags att röra på sig.
- God kväll, säger Kunden innan han låter dörren slå igen och går gatan bort från Nollkrog. Servitören matar automaten med en hundralapp. Ölmannen slår igen tidningen, vänder på den och läser vidare.

VERONIKA KAMINSKI

Hade just rensat upp
i ansiktet

Surrat och böjt in
en del armar
till lagom längd och grovlek

Kamouflerat benens vilda
spretande,
tonat ner leverfläckarnas
kvisthål

Då gav gudarna mig
en mustasch

Intervju med Lars Demian & Stefan Sundström

2007-06-16T13:02:00.000+02:00

"Världens bästa dåliga exempel"
Serums Tomas Ekström och Mårten Melin träffade
Lars Demian & Stefan Sundström i Malmö, sommaren 1998

En sen kväll i Malmö fann vi nyblive Cornelisstipendiaten Sundström och hans gode vän Demian sittandes i ett litet polkagrisrandigt tält på Gustav Adolfs Torg. En intervju var omöjlig att genomföra,men att få dem att prata var inget problem. De var i själva verket omöjliga att få tyst på; likt kulor i ett flipperspel trillade orden ut ur sångarnas törstiga munnar.

Är det fortfarande roligt att vara ute och turnera?
Stefan: Jag har tröttnat på det tidigare, i några år faktiskt. Då tyckte jag det var jättetråkigt.
Lars: Det är jättekul att spela tillsammans så här, men man kan tröttna på sig själv och sina låtar. Är det en bra publik så får man ju en kick av att spela. Men man kan vara trött på sig själv...
Får ni lust att göra något helt annat...Stefan, du har ju skådespelat...(i filmen Svenska Hjältar)
Lars: (med extra teatral röst) Aktööören!
Stefan: Ja, det var ju mer...inte för att jag hade lust...men rätt bra pröjs. Nej, det är helt andra grejor i så fall. Uppfinningar! Revolutionerande uppfinningar! Fast Lasse tror inte på dem...
Lars: Njaa...
Vill du avslöja något...
Stefan: Nja, jag har inte tagit patent på något än...Grejor med växthus. Hur man håller värmen. Problemet i Sverige är skillnaden mellan natt och dag, att det är jävligt kallt...på våren när man vill odla tidiga grönsaker och på hösten när man vill driva...Då är det knepiga...om man har vatten...Nej, alltså...nu känns det som jag var femton och spelar i rockband och ska förklara hur det är! Om man har stora akvarium som glasrutor, det kan vara brett också. Man värmer vattnet, när solen lyser genom det så blir vattnet varmt. Det kan man se om man har ett glas öl som står framme i solen, det blir varmt ganska fort. Och då tänker jag; samtidigt släpper det igenom solljuset och på nätterna strålar det ut värme... Och så kan man ha olika skikt, värmeisolerande glas med luftkanaler, inåt kan man ha väldigt tunt glas. Fast det här kommer jag aldrig att hålla på med...
Lars, du ser lite tveksam ut.
Lars: Nej, inte alls! Det är inte mitt område, bara. Jag är en sådan novis...
Stefan: Ja, du vet ingenting! Jag vet allt!
Lars: Jag bor i lägenhet, och Stefan bor i hus på landet...
Du har inte ens några balkonglådor att påta i?
Lars: Jag har inte ens någon balkong. Och jag bor längst ner så alla växter dör efter bara tre veckor. Det kommer in för lite ljus. I mitt hus.

Vad har ni att säga om influenser?
Stefan: Lou Reed är en stor influens men det brukar jag aldrig säga...det finns inget Lou Reed-stipendium.
Det lönar sig bättre att säga Cornelis...
Stefan: Ja, just det. Fast nu ska jag lägga ner det.
Lars: (skrattande) Ja, du har ju redan fått det!
Stefan: Nu ska jag börja köra på Evert Taube!
Lars: Finns det sådana stipendier?
Stefan: Ja, men de är inget att ha.
Lars: För små summor förstås.
Povel Ramel kanske...
Lars: Det får jag inte, jag har gjort misstaget att snacka skit om Povel Ramel för mycket på scenen. Gammal skallig moderat.
Stefan: Är han moderat?
Lars: Jaoa, jo...det är något moderat över Povel Ramel.
Stefan: Han är överklass, det är han.
Lars: Kanske inte moderat.
Stefan: Han är ganska flippad.
Lars: Flippad moderat. Syramoderat, woooäää...
Stefan: Det är en sån där Christian Gergilsmoderat.

Om vi ska prata ekonomi lite grann...har ni klarat er på det ni gör, eller har ni behövt gå på exempelvis A-kassa i perioder...
Lars: Jag har klarat mig på det jag gör i tio bast nu. Jag har spelat teatermusik, skrivit manus till barnprogram, så jag har klarat mig. Har aldrig gått på A-kassa i hela mitt liv.
Stefan: Neeeej, det har jag inte heller gjort.
Vad tycker ni om medborgarlöner?
Stefan: Skitbra, det tycker jag verkligen är bra.
Lars: Förr eller senare måste det komma.
Det är inte bara en utopi då?
Lars: Nej, automatiseringen i samhället gör ju att allas arbete inte behövs. Och då kan man inte bara avrätta de som inte behövs i fabrikerna.
Stefan: Däremot skulle vi ha en slags samhällstjänst där man under ett år var tvungen att göra något, en jävligt bra utbildning för ungdomar. Att skicka ner folk som hjälparbetare, det skulle vara så jävla bra. Bara att få se hur fan det är. Komma till Indien...inte för att jag har varit där...jag hajar ju ändå! Nej, men folk behöver smasha ner i nåt jävla slumområde i New Delhi.
Lars: Samtidigt är det så att man måste ge alla en grundtrygghet i samhället för att få det att fungera. Att bara slå ut människor och säga: Du har inget jobb, du ska vara arbetslös och bli nertryckt...då skapar vi ett samhälle som är fullt av orättvisor, det bara eskallerar.
Stefan: Men arbetslösheten är ju frampiskad också, den är ett instrument för att sänka lönerna, det säger de ju själva om man läser Dagens Industri. Det är ju vad det handlar om, att kunna hålla nere lönerna, därför måste man ha den här armén av arbetslösa, och så måste man se till att de mår dåligt, framför allt. Och sossarna är med på det där och tjatar om hur dåligt det är att vara arbetslös. Problemet med att vara arbetslös är att man har ont om stålar, det är enda problemet.
Det är så mycket förnedring också, att gå till socialen, datortek, tvångssysselsättning...
Stefan: Ja det är så jävla sjukt så det inte är sant. Allt är bara till för att skapa incitament.
Lars: Det är konstigt, det här resonemanget att man måste låta folk vara undertryckta, annars vill de inte jobba. Kolla på människorna som föds i överklassen och har en förälder som är direktör och som själva blir direktörer...de skulle alltså inte ha något som helst incitament, men de jobbar ju som fan. Jag tror inte på det där snacket om att du måste må skit för att göra någonting, tvärtom. Om du mår bra så blir du kreativ, mår du skit så blir det ingenting. Det är ren bullshit.
Hur viktigt är det att vara engagerad politiskt?
Lars: Det är svårt när det inte finns någonting att rösta på. Jag kan till och med känna att om vi inte hade haft en socialdemokratisk regering utan en moderat regering med jävligt stark opposition så tror jag inte de hade vågat genomföra många av de reformer som sossarna har gjort. Fan vet, innan har jag tänkt att om man bara röstar till vänster så...men vad man än röstar på så är det politiker man röstar på. Jag litar inte på någon jävla politiker. Piss-Gudrun som går på bio och pissar ner sig...
Stefan: Det är så pissigt det där också...överger man det...
Lars: Jag vet, men vad ska man göra, det är svårt som fan!
Stefan: Jag tycker ändå man måste försvara den parlamentariska demokratin, alltså politiken överhuvudtaget. Att en regering faktiskt kan bestämma; nu inför vi en minimilön.
Lars: Men så är det inte längre! De har ju lagt sig i händerna på industrin, så det finns ingen demokrati längre!
Stefan: Revolution!

Hur har ni det med matsmältningen? Finns det Samarin i skafferiet?
Stefan: Nej, jag har surkål.
Lars: Nej, men jag saknar det ibland.
Stefan: Faktum är att jag aldrig har problem med magen. I min familj är vi ganska immuna mot magsjukdomar...jag tror det beror på mina inläggningar.
Lars: Ah! Du har inläggningar!
Mjölksyrade grönsaker?
Stefan: Ja precis! Det är otroligt.
Lars: Kan du inte ge mig en burk?
Stefan: Jo, det ska jag göra. Man kan göra schyssta blandningar, så att det blir sådär snyggt!
Lars: Jag ser fram emot det.
Stefan: Man kan ha broccoli, morotsbitar, lite vitlök... Vill ni ha ett recept?
Gärna.
Stefan: Man tar de grönsaker man vill syra. Jag har faktiskt funderat på surmört, en variant av surströmming som de har uppe i Norrlands inland. Men det kan vi skita i, för jag vet inte om jag vågar. Det kan bli botulism och skit. Men grönsaker är lugnt. Man tar alltså grönsaker, gör en lag av en liter vatten...och 20 milliliter salt. Sedan tar man lite vassle, helst från någon kombigrej, afilus, bifilus...med många olika sorters bakterier. Man låter det rinna av genom ett kaffefilter först, så att det blir vassle, och häller det över grönsakerna i burken, skakar, håller upp och ner så att det blandas om. Sedan häller man på saltvattnet, upp till randen och skruvar på locket. Ganska hårt men inte råhårt. Låter det stå i rumsvärme i tre dagar, sedan ska det helst stå där det är femton grader; i matkällaren brukar det vara bra. Där ska det stå i två-tre veckor, sedan sätter man det kallt, väntar i två-tre månader. Då blir det jättegott!
Vi tackar för receptet! Lars, din tur...
Stefan: Demian, han har väl någonting! Han går ner till korvkiosken...
Lars: Nej men...
Stefan: Och beställer vegoburgare...
Lars: Jag köpte en wok i Thailand som jag använder mycket, det är perfekt när man har gasspis. Man bara wokar alla grönsakerna och så tar man antingen halomiost eller fetaost och kryddar...
Stefan: Man bryter över halomiosten...
Lars: Nej, man steker den först, och skär den i tärningar. Man kan woka vad som helst, vilka grönsaker som helst. Fetaost är schysst.
Stefan: Jag tänker mig att det ska vara orientaliskt...
Lars: Nej...
Stefan: ...och då häller man på sådan här ostronsås...kommer du ihåg när vi käkade fisksås? Då luktade det verkligen fisk...
Lars: Och så kom du hem till frugan...
Stefan: Var har du varit? frågade hon...På turné!
Lars: Hahahehahaheh!
Stefan: Förlåt mig Hillary!
Lars: Aldrig mer fisksås hemma hos Clintons!
Lars, du är ju vegetarian...
Lars: Jaså, nej...ibland. Jag käkar ju fisk, så jag kan inte kalla mig alltför vegetarianisk.
Och du Stefan slaktar får...
Lars: Han har faktiskt lagt av ...
Stefan: Mmm...jag har slutat med det.
Lars: (vansinnigt kacklande skratt)
Stefan: Men igår var jag jävligt sugen...
Lars: Då gick du ut och slog ihjäl en!
Stefan: Det var någon slags moralisk idé jag hade; att om jag ska käka kött så ska jag också döda djuren...
Lars: Och det gjorde du med glädje!
Stefan: Nej, det var faktiskt inte särskilt kul...
Lars: Det schyssta är att Stefans yngsta dotter Miranda, hon kom vid något tillfälle och såg en slakt, och sedan dess...
Stefan: Då var hon bara fyra...
Lars: Och då bestämde hon sig stenhårt för att bli vegetarian.
Stefan: Ja, hon kom vid fel tillfälle...
Lars: Äh vadå fel tillfälle? Hon kom vid helt rätt tillfälle!
Stefan: Jag hade precis kapat huvudet av en som låg och sprattlade.
Lars: Jag tycker det är jävligt coolt, hon är en cool tjej.

Intervju/Tomas Ekström & Mårten Melin

Serum #1 - 1999

2007-06-16T12:54:00.000+02:00

LEDARE #1 MARS 1999

"Köttets poesi",
så har vi kallat intervjun med fakiren Tobias Törnell som publiceras i detta första nummer av SERUM. Köttets poesi är också namnet på två antologier sammanställda av Carl-Michael Edenborg och Mattias Forshage, utgivna på Vertigo Förlag. Det känns som att just köttets poesi är vad som fattas i dagens svenska litteraturklimat. Poesi som inte är metapoesi, poesi (och prosa!) som inte är skriven med andra författare som främsta målgrupp, utan poesi som vandrat till magsäcken och tjocktarmen via hjärnan och hypofysen. Att purgera sig själv, att laxera sin egen samtid.

iodine Jupiter medverkar med fyra dikter i SERUM. Denne man personifierar på något vis vår strävan efter att blanda högt och lågt. Vi gör inte denna tidskrift för litteraturvetare och recensenter, men förhoppningsvis kan även de uppskatta oss. Vår målsättning är att ha ett respektlöst förhållningssätt till litteraturen, till den så kallade litteratureliten och det finrum där kulturen ofta tvingas sitta, istället för att vara ute på gator och torg. Detta gör oss varken till rebeller eller ens särskilt unika, men vi tror att SERUM (tidskriften och kulturföreningen) kan göra en skillnad.

Vi har alla kunnat läsa om hur förlagen i vår ger ut färre debutanter än någonsin. Försäljningssiffrorna dalar, ny poesi säljer erbarmligt dåligt, prosa endast något bättre. Anledningen? Likriktningen och fegheten hos de stora förlagen. Efter att ha blivit refuserad av Bonniers gav Jonas Bergh ut sin roman på lilla GME förlag. Gör det honom till en sämre författare? Allt som vi publicerar i denna tidskrift kommer inte att vara litteratur av högsta klass, kanske blir det en del bottennapp. Men medan de stora elefanternas käkar långsamt maler och idisslar insända manuskript, bara för att i slutändan refusera 98% kan vi under tiden erbjuda en grogrund för nya författare och en chans att synas.

Tomas Ekström, Malmö februari 1999.

*

SARA BLOHMÉ

DU ÄR

Det finns plastkort för dem med medel
springor i ett hjärta
små och ytterst smala
Det finns det som bör vara still
ibland stjäl jag fast man inte får
Det finns citroner på Konsum
fast solen runnit ner
och katten äter snäckor
nermalda till mjöl

Det finns de som vill ha ett barn
saker som är tunga att hantera
mark att kratta fri från löv

det finns linjer som är brutna
cirklar som snurrar i oändligheten, runt, runt, runt

Ord som tröstar, det finns
trösteord som har ihjäl
Det finns de som är syskon
fast det inte alls känns så
Det finns de som säger jag är knäpp
kläder som är varma, rentav allt för heta
Man kan trä runda smultron på ett strå

linjer som aldrig kan bli raka
cirklar som inte vågar gå ihop

De som inte vill
för att de inte törs
mod som ingen kan förstå
Det finns de som skär i bitar
och de som sväljer helt
Det finns de som skär itu och tuggar
men aldrig vågar äta upp
Kärleken,
den kärleken finns den
Det finns mat att koka sönder
ord att springa snabbt förbi

det finns cirklar som går runt, runt
linjer som står still

IODINE JUPITER

JUDITH

befriad
från alla spår av tvivel
det dunkla
som söker frälsning

sen du blivit förälskad
i det ödmjuka mörkret
& känt älskvärda pisknedslag
dra ut jagat kött ur den uppviglade jorden
glider du emot mig
i en fjärran, sexuell sömn

full av kraft
blåser din bländvita hals
ur ett avlägset ljus
genom det dovt packade
snötäcket

PURPUR & GULD

utan tvivel
lesbisk frihet

när två gafflar
sticker in sina tungor
mellan varandras
ben

EN MEDELÅLDERS MAN

en medelålders man
gav upp
renhållning & hygien

ställde en blåklocka
på golvet
lät den ringa
tills skiten ramla av

LILLA FLICKAN ZOMBIE

gömd bland skuggorna
tassar du ut över det silverfärgade gräset
för att slå på strålkastarna
och tvinga fram en sanning
i rummet

bitterljuvt knäpper du upp
det månbelysta mörkret
för att blomstra ikapp med det vilda
trädet i gatpojkens kropp

i en oförklarlig dröm
stänger du en mörk dörr
och samlar ihop molnen
för glädjen
i att se dom skringras

förgäves
stannade du kvar i en skugga
som gled bort

PATRIK HÖGBERG

Snapshot #7 (Lucifer): UTSIKT FRÅN EN BERGSTOPP

Sedan Lucifer störtats ned från himlen vandrade han länge omkring på jorden, svart om pannan och med ögonen lågande som uppskurna pulsådror. Till sist slog han sig ner på en kaukasisk bergstopp och beredde sig ett hem, öppet för regn och åska och fläktat av iskalla vindar. Då och då steg han ner till människorna: strök rött över kvinnornas läppar och tömde is och glödkol i männens byxor; drog med naglarna genom befolkningarna; trampade ner palats och kojor. Efter Lucifers kärra, tungt lastad med hat, sköt pest, krig och hungersnöd upp, som ogräs i hjulspåren på en sönderkörd väg.

Om nätterna stirrade han upp mot stjärnorna, medan han uttråkad lyssnade på Prometheus jämranden från bergstoppen bredvid. Sedan reste han sig och sparkade till ett av kranierna som i drivor belamrade hans ungkarlslya. Så gick flera tusen år.

En dag nåddes han av ryktet att Gud stigit ner till jorden i en människas gestalt. Genast ilade han iväg och viskade i Herodes öra. Alla gossebarn födda det året slogs ihjäl. Men en unge kom undan och all flit hade varit förgäves. Flera år senare var Lucifer bättre informerad. Han visste att pojken och Gud inte var riktigt samma person. Visserligen var sonen på ett komplicerat och svårgenomträngligt sätt del av sin far - som på sitt sätt, alla ungar. Men det viktigaste var emellertid klarlagt: att slå ihjäl pojken var inte detsamma som att röja Gud ur vägen.

På sina strövtåg började Lucifer ta avstickare till Palestina och där stryka runt den unge Jesus. Han kände sig på något underligt vis blyg inför den lille. Halvhjärtat viskade han slipprigheter i pojkens öra, stack stenar i hans händer och försökte tubba honom att inte vara så noggrann med sanningen. Men det var på något vis som om Lucifers ord inte riktigt togs på allvar. Med sina himmelsblå ögon såg Jesusbarnet på honom och när Lucifer blev vred vände sig pojken bara om och återtog leken med sina syskon. På vägen hem svor Lucifer och drog med handen genom städerna han passerade, som när man repar bär från en vinbärsbuske.

Uppe på sitt berg hade Lucifer det tråkigare än någonsin. Han kunde knappt ta ett steg utan att snubbla över ett kranium, och när han sov, efter att med möda rensat fri en fjorton gånger tre meter stor liggplats, rasade ständigt travar med ben och knotor ned över honom. Stjärnorna tisslade och tasslade. På bergstoppen bredvid hade Prometheus tystnat sedan Herakles varit och befriat honom. Lucifer kunde omöjligt sova. Fullmånen flinade honom rakt i synen. Till slut stod inte Lucifer ut längre. Gud hade en son. Han hade ärkeänglar. Han hade dombasuner, helgon, moln, lamm och präster. Lucifer hade ingenting - inte ens en fru. Visst fanns det folk som föredrog honom. Då och då köpte han en själ från någon ambitiös vetenskapsman eller liderlig rucklare, men Lucifer visste inte vad han skulle ha dem till. Sedan lång tid tillbaka gjorde han helt enkelt marmelad av dem.

I öknen letade Lucifer upp Jesus, som hunnit växa upp till en stilig ung man och nu låg och sov bredvid en liten lägereld, utmattad av meditation och späkningar. Varligt lyfte Lucifer upp honom, vecklade in honom i sin svarta mantel och hastade på tå tillbaka till Kaukasus.

När Jesus i gryningen vaknade med ena armen slingrad om ett raggigt kadaver satt Lucifer redan i morgontofflorna och betraktade honom bistert med en röd Prince utan filter i mungipan: "Vill du ha käk, så finns det där."
Lucifer gjorde en vårdslös gest med kaffekoppen mot ett litet berg av blodiga djukroppar i vilket också skymtade en och annan människofot.

"Du får det bra här", fortsatte Lucifer och skruvade på sig. "Du kan ta Prometheus berg här intill, om du vill bo mer för dig själv."

Han förskte få ner rösten i registret, dit där den hörde hemma, och spänna ögonen i Jesus, men till sin fasa märkte han hur ögonlocken levde ett eget liv. Snabbt betraktade han bergen bort mot Abchasien.
"Och komma över ibland på te."

En svettdroppe lossnade ur hans ena ögonbryn och plumsade ner i koppen. "Spela lite poker..." Kaffe stänkte ut på morgonrocken. "Få dig en tuting..." Utan att våga se på honom grep Lucifer Jesus med en hand som var sölig av kaffe. Den darrade lätt. Han lyfte upp honom i jämnhöjd med sina egna ögon.

"Se!"

Nedanför dem bredde världen ut sig med fårflockar, förgyllda palats, karavanvägar och seraljer.
"Allt det här blir ditt!"

Lucifer kämpade med rösten. Han lät som en fjolla!

"Och om du tycker det verkar futtigt...ta dig då en titt på det här!"

Lucifer lutade sig ner och matade in en kassett i VHS-bandspelaren. En kavalkad flimrade förbi av triumfbågar, folkvandringar, kröningar, påvar, hillebarder, armador, fältslag, luntlåsgevär, halshuggningar, veneriska sjukdomar, revolutioner, järnvägsbyggen, massvält, listettor, hårmoden, rymduppskjutningar, massagestavar, droger, kravaller, aktiemarknader, seriemördare och ekologiska katastrofer - allt ackompanjerat med svängiga djävulsackord.

"Det här blir ditt också." Han harklade sig. "Och om vi byter kassett..." Lucifer tryckte på ejectknappen och tvingade sig att se på Jesus.

Han studsade. Jesus grimaserade mot honom. Det där uttrycket kring munnen hade han, Lucifer, många gånger noterat hos de enfaldiga människorna, där de satt församlade runt lägereldar, två och två eller flera i grupp, ofta ledsagat av ett löjligt och onaturligt läte, innan han, Lucifer, inskred och återställde ordningen. Förskräckt förde han upp näven och trevade över sitt eget ansikte. Det värkte i hans kinder. Nej! Det kunde inte vara sant! Mot fingertopparna kände han huggtändernas sträva väta.

Bedövad uppfattade Lucifer sin egen röst. Som på grammofon:
"Och om vi byter kassett...", Han log!

"och om vi byter kassett - då - då kommer vi fram till de riktiga godbitarna!" Jesus lade försiktigt handen på Lucifer.

"Jag är ledsen...Men det här är inte riktigt min..."

"Spelar du canasta då?"

Lucifers rodnade så att det brände i ansiktet. Han höll på att dö av skam. Jesus skakade på huvudet.

"Gin rummy? Svarte Petter?"

"Tyvärr. Jag spelar inte kort."

"Basket då? T.P.? - Fotboll, du spelar fotboll!"

"Jag ägnar mig mest åt kontemplation", förklarade Jesus. "Späkningar. Tro hopp och kärlek. Etik och moral. Såna saker."

Lucifer kände hur benen vek sig under honom.

"Stick!"

Jesus tvekade: "Jag kan stanna nån dag, om du vill."

"F-Ö-R-S-V-I-N-N-!"

"Vänta!" skrek Lucifer då Jesus redan kommit en bit nedför klippsidan.

"Jag kan också vara etisk och moralisk!"

Jesus kände hur det svindlade för ögonen. De senaste dagarnas fasta hade inte lämnat kvar mycket av hans kraft i armar och ben, Osäkert famlade han efter ett nytt fäste för ena foten. "Jag ska bli så moralisk att du storknar. Jag ska utbreda etiken över världen med svärd i handen. Tro, hopp och kärlek? Jag ska få folk att tro på allt möjligt, så att de till slut inte vet vad de ska tro. Ingen ska få folk att hoppa mer än mig. Och kärlek. Det är ju min specialitet! Jag ska få folk att knulla som aldrig förr! I slott, parker, kyrkor - på begravningsplatser! Med djur, med barn, med lik, med vassa och strömförande föremål! Med eller utan kläder, i läder, med piska, i handbojor, en, två, tre eller flera..."

Det snurrade för Jesus.

"Snälla, hjälp mig ner härifrån, vi får prata mer sen."

"Skitbra! Jag lämpar av dig i öknen först. Och sen sätter jag igång med detsamma. Så kommer jag tillbaka om några år, när jag har fixat en del saker: skaffat mig ny lya...mycket mysigare än den här - varm och inrökt, med öppen brasa och lite nattklubbsstämning..."

"Jag orkar inte länge till."

"Var lugn. Jag kommer och räddar dig!"

KLAS THOMAS

JAN WOLKERS IS ALIVE AND WELL

Just innan jag somnade
såg jag ett lakan falla

Landet som sjunker långt
under havsytan

På en ö sitter Jan Wolkers
och vränger skulpturer
ur sin åldrade kropp

Han fortsätter bända och riva
där orden sinat

Med sin rygg håller han
Nordsjön stången

På fastlandet slingrar
vägarna bort sig i dimman

och fåren sjunker stadigt
i den leriga marken

Jan Wolkers drömmer
om en morgon för länge sen
om pisslukten från tusentals
trångbodda kreatur

Han drömmer om
kvinnan som satte sig
i hans tvättställ
och en kall genever

Detta är Serumarkivet

2007-06-16T12:41:00.000+02:00

Välkommen. Djupt nere i arkivet befinner du dig nu. Tidskriften Serum utkom med 28 pappersnummer åren 1999-2006, och det är texter, bilder och annat från dessa, samt lite annat material som hamnade vid sidan av, som finns i detta arkiv, som vi fyller på efter hand.